BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Faktum är att jag läst en del Magdalena Ribbing. Som jag tolkar henne är den viktigaste av alla etikettsregler att inte hålla på och informera andra om när de bryter mot etikettsregler. Detta skrev jag till den förtretade mejlaren. Därefter ville han inte diskutera mer.
Det upphör aldrig att fascinera mig hur folk tar sig rätten att engagera sig i vad andra människor har på sig. Att de har mage att formulera en åsikt ens för sig själva, än värre att meddela omvärlden vad de kommit fram till.
För några år sen intervjuade jag den gamle vänstertrubaduren Finn Zetterholm för samtalspodden Snedtänkt. Han berättade då en story från the good old seventies, när han spelade in en platta med Kabaréorkestern – Mikael Wiehe, Göran Skytte med flera – och en blåsare i gänget visade sig bära slips.
Övriga orkestermedlemmar vägrade gå på restaurang om en i sällskapet envisades med att ha på sig ett så borgerligt plagg, en moderatlasso, en bourgeoisiens sorgligt slakande tygfallos, ett uttryck för den förstockade överhet som Wiehe och Skytte varje dag bekämpade med sina gitarrer och tvärflöjter.
Innan något restaurangbesök kunde vara aktuellt skulle det därför hållas ett stormöte där det skulle argumenteras för och emot och till slut röstas om huruvida den stackars blåsaren skulle få behålla slipsen på under aftonens matintag.
Eventuellt sitter de och diskuterar frågan än. Troligare är att de sitter i varsin jättevåning och förfasar sig över att skolungdomen har mössan på i klassrummen.
Under min gymnasietid var indiepopen och grungen de givna subkulturerna för oss medelklassbarn. ”Indie” kom av independent, indiepop var en alternativ musik som skapades oberoende av de stora skivbolagskolosserna.
Grungen proklamerade antietablissemang. På mitt gymnasium hasade vi omkring i likadana tvärrandiga tröjor och höll noggrant koll på varandra så att vi var oberoende och alternativa på rätt sätt. Folk som hade flanellskjortan nerstoppad blev vänligt men bestämt uppmanade att dra upp den ur jeansen.
Folk som kom med nya DocMartensdojor, köpta i samma Malmöbutik där alla övriga i sällskapet köpt sina DocMartensdojor, hälsades välkomna i gänget med ett fast handslag.
Det är ett fundamentalt behov hos människoarten att få tillhöra en flock, en klan, rentav en här. Lika fundamentalt är uppenbarligen behovet att reta upp sig på dem som inte vill tillhöra just den flocken.
Min högst hemmasnickrade teori är att den folkligt accepterade främlingsfientlighet som vi lever med i dag – när jag går på stan tänker jag på att nästan var femte som passerar tycker att Jimmie Åkesson är en rimlig statsminister – började med kläderna.
Man hetsade mot slöjorna. För tio år sedan hörde man folk i fikarum säga: ”Jag har inget emot muslimer, men jag tycker det är fel att de har sådana där tygstycken runt huvet”. I dag säger samma människor: ”Jag gillar inte araber”.
Långsamt har ett öppet förakt mot folk och kulturer blivit legitim, men det började i den mest grundläggande mänskliga intoleransen: den som handlar om vad andra människor valt att ha på sig.
Den intoleransen är så självklar att får man bara med folk på den så går resten av intoleransbygget av sig självt.
För övrigt ... anser jag att det är lite synd om Bo Lundgren. På bilder från Moderaternas stämma sitter alla andra levande partiledare på rad: Kristersson, Kinberg Batra, Reinfeldt, Bildt, Adelsohn. Blev Lundgren inte bjuden? Ville han inte komma? Hade han bättre saker för sig? Är svaret c) så kan jag i och för sig inte klandra honom, men jag kommer inte ifrån känslan av en partikultur som inte vill kännas vid förlorare.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
