I skrivande stund befinner jag mig i ett hav av pass, tågbiljetter, solkräm, båttidstabeller, svala kläder, varma kläder, böcker och förväntningar. Snart sitter jag, tillsammans med min dotter och våra vänner, på tåget för att få uppleva nya saker. Med förundran ska vi få möta berg och grottor, magiska städer och vita stränder.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag tar en paus från packandet och sätter mig en stund i trädgården som jag nu möter min tionde sommar i. Jag inser att även det välbekanta och nära fyller mig med förundran. Jasminen blommar, så som den har gjort varje sommar sedan jag bosatte mig på den här platsen. Om kvällarna doftar den likadant som den gör varje år i slutet av juni och i början av juli, några ögonblick innan andra blommor och buskar kräver min uppmärksamhet. Lupinerna har nästan blommat över och pionerna är på väg att slå ut. Kanske, kanske hinner jag se en eller två av dem blomma innan jag tar tåget söderut.
En hel del har förändrats under decenniet som har gått. Lupinerna är fler, träden är högre, buskarna större, ogräs har invaderat trädgårdslandet och nya saker har planterats. Ett plommonträd, en ros som bär samma namn som jag. Men mycket är sig likt. Jag tar mina morgondopp i samma sjö, dricker mitt förmiddagskaffe på samma bänk, jag skördar rabarber och hänger min tvätt under samma syrenhäck. Platsen är densamma. Den förändras långsamt på samma gång som saker upprepar sig år efter år. Genom att stanna här ser jag allt som förändras, tidpunkterna då de blommar, då göken gal, då lommen sjunger och då bären kan skördas.
För några veckor sedan åkte jag bil med en vän som nu upplever sin första sommar i Bredsjö. Hon beskrev för mig hur hon nyfiket upptäcker allt som växer och tar form i hennes trädgård. Vilka blommor växer där? Bär träden frukt? Hur kommer trädgården att se ut när det blommar som mest?
Jag minns hur det var. Hur jag under min första sommar här såg trädgården uppenbara sig i juni och juli. Det var en magisk början på ett liv här.
Det ska bli fint och spännande att förtrollas av andra platser i några veckor även om jag sörjer lite att jag inte kommer att vara här när de sibiriska ärtbuskarna knäpper som mest. Ibland är det lätt att längta bort, efter något nytt och annorlunda. Det som är välbekant och vant kan kännas trist och tröttsamt. Det kan verka tråkigt att veta vad som kommer att hända nästa dag och dagen därefter. Men det kan också vara magiskt att komma riktigt nära en plats. Att se alla dess skiftningar och nyanser och att förundras över det som händer igen och igen.
