Jag var 14 år och fick för mig att skriva en dikt om undermålig undervisning, som jag satte upp på anslagstavlan i skolan. Någon dag senare hörde jag ropet: ”Hon tror att hon är något, pygméfittan!” Följt av skratt. Jag tystnade. Blev ledsen.

Ett par år senare, när jag börjat gymnasiet ropade någon efter mig: ”Hon är en sån där kvinnosakskämpe!” Jag visste inte ens vad ordet betydde. Blev osäker.

Ytterligare några år senare flyttade jag till huvudstaden och lärde känna tuffa feminister. Jag sögs in i en rörelse där vi ordnade kvinnocaféer, lärde oss – och lärde ut – feministiskt självförsvar och agerade mot sexism. Jag och min vän Sara Berg kom att skriva böcker om härskartekniker.

Idag vet jag att jag inte behöver vara tyst om någon skriker glåpord förklädda till skämt. Jag kan till exempel vända mig om och fråga: Vad var det som skulle vara roligt? 

Inte vara tyst. Alltid stå upp för den som utsätts, oavsett om det är rasism, sexism eller något annat förtryck. De tankarna tar jag med mig in i årets firande av internationella kvinnodagen. Låt oss hålla den feministiska glöden levande – tills vi når målet att kön inte längre påverkar våra livsvillkor.