För att vara en söndag så var det uppstigning väldigt, väldigt tidigt. En tvåtimmars bilresa senare nådde vi dagens utflyktsmål Duveholmshallen i Katrineholm. Det vankades gymnastiktävling för tjejerna i Hällefors gymnastikförenings tävlingsgrupp. För min dotter var det tävlingsdebut och det märktes dagarna innan då humöret svajade en aning. Inte konstigt att det är lite pirrigt när det sitter runt 1 000 personer på fullsatta läktare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag gillar att titta på gymnastik. Tävlingarna under sommarens OS i Rio de Janeiro tillhörde spelens absoluta höjdpunkter. I Katrineholm var stämningen på topp, alla lag hejade på varandra under tävlingarna. Rivalitet mellan lagen har inte hunnit byggas upp än men det kommer väl antar jag ... Det är de allra tjusigaste frisyrerna och det är sådana där leenden som bara gymnastiktjejer kan bjuda på. Det var så mycket energi där nere på golvet att det hade räckt till Katrineholm stads elförsörjning under söndagseftermiddagen. Glädjen hos gymnasterna är enorm och den smittar av sig, vilket behövs om man ska sitta en hel dag i en alldeles för obekväm läktarstol i hårdplast.
Det blev inga medaljer med hem för tjejerna i Hällefors gymnastikförening, men de var glada ändå och det syntes väl att de hade roligt denna höstsöndag i Södermanland. För det är ju så man vill att barn- och ungdomsidrott ska vara, ungarna ska ha roligt och det är det som är huvudsaken. Och så äventyret att få åka en bra bit för att tävla, det är ju en stor del av upplevelsen. Jag hade farhågor inför denna tävling att man skulle få höra ett och annat från hetsiga föräldrar men det var faktiskt en mycket städad och fin publik. Det glädjer mig enormt mycket då jag i ishallar brukar uppleva föräldrar som är allt annat än föredömen när de hejar på de sina. Det är ju annars dagens stora problem i barn- och ungdomsidrotten, tokiga föräldrar som inte kan behärska sig på läktarna och pressar sina ungar. Men i Duveholmshallen så var det som sagt en mycket god stämning, bra!
I Norge briserade en bomb i veckan när superstjärnan Therese Johaug åkte dit i ett dopingtest. Nu vet vi inte så mycket mer än att en salva på en läpp (om det nu verkligen är så, jag är skeptisk ... ) är boven i dramat. Den allt annat än ödmjuka skidnationen Norge duckar som vanligt när de är i blåsväder. Vi minns de extremt höga blodvärden norrmän och norskor hade 2013, och vi minns vårens avslöjande om att de tar astmamediciner vare sig de har astma eller ej. Det sopas allt för mycket skit under mattan inom norsk skidåkning just nu för att man ska kunna lita på att saker och ting går rätt till. Någonting håller de på med i Norge, det är jag övertygad om. Med de resurser som den norska staten bistår skidåkningen med (de har väl lika stor budget som resten av de tävlande nationerna har tillsammans typ ... ) så kan jag tänka mig att de är långt framme vad det gäller forskning kring vad man kan stoppa i sig eller inte.
Reaktionerna på detta med Johaug är inte direkt som om det hade varit en ryss/ryska eller en finne/finska, då hade det varit avsky från hela omvärlden. I det här fallet är det mer: “nja, men Norge är ju så duktiga på skidor, inte håller de på med något fuffens ... ” Jo, visst är de duktiga på att åka skidor i Norge. Frågan är bara, varför är de så bra?
