Det var inte helt hälsosamt för en vilsen nittonåring att läsa praktisk filosofi, men det var det enda jag kom in på när jag sökte utbildningar med främsta drivkraft att komma bort från Sandviken. Den utlovade arbetsgarantin hade under de tre gymnasieåren gått upp i rök. Vidarestudierna fördröjde vuxenheten, studiemedlet är en magisk uppfinning (inga tankar på att behöva pröjsa tillbaka).

De filosofiska teorierna blev bokstavligt praktiska. Utilitarismen, b-uppsats i pessimism. Idealismen – att världen formas utifrån ens medvetande – hade en särskilt lockande effekt, och skrämde bort många pojkvänner (som ju bara var en produkt av min fantasi). Under inverkan av en karismatisk tai-chi-lärare började jag dessutom tro att jag var en rymdvarelse. Har retroaktivt tänkt att den där flexibiliteten var på ont, antagligen för att livet just då gjorde ont.  

Om någon uppenbart överdriver, rent av hittar på, kallar vi det reflexmässigt för en lögn. Vidskepelsen som besatt människor förr är långt ifrån oss västerlänningar nu. En ung människa, uppväxt i en annan kultur (och klass), säger, när min fyraåring cyklar rätt in i en stolpe, att det var nattens mardrömmar (som jag berättat om) som styrde cykeln, men att hon är född med tur. Det är ju flummigt, men också något mer. Kanske kan det kallas tröst?

I podden Lilla drevet vänds och vrids på begrepp och bilder. Ola Söderholm pratar om ekologisk och rättvisemärkt mat – att den, som borde vara självklar, märks ut på ett sätt som gör att den blir exklusiv, något människor kan skryta om (och lägga upp på Instagram). Eller att forna regeringen påstått att utsläppen minskat i Sverige, för att mer och mer produktion läggs i andra länder – som att utsläpp stannar vid nationsgränser.

Men vem vrider den verkligheten rätt åt oss? Särskilt när det hela tiden strömmar information och budskap om vilka vi ska vara. Två människor säger plötsligt till mig: Nu är ni vår familj. Och jag förstår att det är så, att en familj kan sträcka ut sig, över gränserna. Det är bara det att vi lärt oss att sätta likhetstecken mellan ordet ”familj” och ”liten enhet som i skydd ska vända sig bort från världen”.    

Att förstå att en har fel kan vara helt underbart. En möjlighet att ta sig ur en stelnad, obekväm form. Men om en ska anpassa sig efter filosofier eller ideologier bör en ta reda på varifrån dessa härrör – och varför de kommit till. De flesta filosofer jag läste var uråldriga gubbar, placerade i sin tid. De röster vi lyssnar till är invanda, uppskruvade enligt en norm, baserade på vår tid – inte våra behov. Därför vikten att lyssna efter andra, kanske nedskruvade, röster. För att hitta perspektiv som rymmer oss alla och inte gör oss ensamma i världen.

Hanna Arendt, en filosof vi inte fick läsa på utbildningen, pratade om ”Gleichschaltung” – likriktningen som inleddes i Tyskland i och med Nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Världen skulle reduceras till svart eller vitt och indelas i motsatspar i vilket det ena var önskvärt och det andra skulle utrotas. Arendt menade att det utarmar blicken och tankarna även för den som inte vill se världen så.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.