Förklaring: ”Åttaåringen bet mig när jag bad honom stänga av datorspelet. Sedan sa han att han ville byta familj”.

I perioder överväger jag att filma allt som händer hemma och ge ut som ”Gökboet 2”.

Om inte tvååringen lägger sig på golvet i mataffären och i ett otröstligt psykbryt kräver ”VARM GLASS!” så är det femåringen som matvägrar allt annat utom litervis av den ”problematiska” Oatly-havremjölken och avslutar varje dag med att svinga hushållets hårdaste kudde rätt i ansiktet på mig.

”Något kom i mig” säger han ibland ångerfullt efter sina attacker. Frågan är bara hur ofta det egentligen är rimligt att detta ”något” ska få ta honom i besittning?

Samt, följdfråga: Om detta ”något” möjligen går att driva ut genom exorcism?

Jag noterar att både BVC och 1177 brister grovt i sin information om andeutdrivning.

Vissa veckor tjafsar jag och barnen all vaken tid tillsammans. Varje kväll somnar jag då av utmattning 20.00, för att vakna igen 06.00 och börja bråka igen. Paus för förskola. Tjafs igen. Nyligen övervägde jag att mula in en råbiff (också problematisk) i fejset på femåringen när det var som värst.

Jag hade ingen råbiff. Istället frågade jag mina vänner och fick följande tips:

1. Byt barnets namn till Damien Omen. Det vill säga Satans son, känd från filmen ”Omen”.

Tyvärr är plotten i filmen att alla som försöker avslöja barnets hemliga identitet dör en ond bråd död. Men vad gör man inte? Sanningen måste fram.

2. Strutsmetoden: Parkera dig ­under täcket. Men göm knivarna först. Citat: ”Det där med att alltid vara en ’närvarande’ förälder är överskattat”.

3. Upprepa följande mantra minst fem gånger om dagen: ”Skaffa barn, det blir kul, sa de. Man blir så lycklig!”.

4. Undvik råbiff till mindre barn. Av hygieniska skäl. Man kan få infektioner av det.

Rimligast var min vän Hannas föräldratips: Låtsas att du är ­moderatledaren Ulf Kristersson.

”Du tror på hårdare tag men är tre äpplen hög och pratar därför med extra len röst om att sossarna inte är regeringsdugliga. Förhoppningsvis blir detta så konstigt att ditt arga barn helt kommer av sig. Kräv votering och rösta ner barnets förslag om så krävs. Påminn om att barn saknar rösträtt.”

En teknik genial i sin konstighet.

När jag testade Ulf Kristersson-metoden tystnade femåringen mitt i sin bråkattack och undrade ”Men mamma... vad gör du...?”

Äntligen förstod jag vad som menades med att vara ”den vuxne i rummet”: Att vara någon helt annan än sitt gnälliga och kränkta gamla jag! Tydligen ska även figurerna Annika Strandhäll och Angela Merkel fungera.

Tills nästa helvete brakar loss ska jag försöka mig på en annan välbehövlig reningsrit – mot mitt förbannade PMS-humör. Tänk alla gånger jag skrikit ”Men sluta skrika!”. Det borde jag verkligen lägga ner.

Jag vill ju egentligen så väl.

Men något kom i mig.