En global uppvärmning i nuvarande takt kommer inte bara skapa de största flyktingströmmarna i mänsklighetens historia, den kommer också rasera möjligheter för människor att leva på stora delar av jordklotet.
Det finns bara två partier i riksdagen som har en klimatpolitik och som tar problemen på allvar: Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Det visade inte minst den omröstning i EU häromdagen, där S och C gjorde gemensam sak med SD, M och KD och nobbade ett banbrytande förslag om att stoppa den accelererande artdöden.
Även Liberalerna hade sans nog att välja planetens framtid före skogs- och jordbruksägarnas, men i mätningar är det tydligt att MP och V är de riksdagspartier som ger de gröna frågorna mest tyngd.
Jag har hittills aldrig vågat rösta på något annat parti än vänsterns båda alternativ. Jag har resonerat ungefär som Jonas Sjöstedt som nyligen i en ganska förutsägbar text argumenterade för att en röst på V är det smartaste – även för klimatentusiasten. Jag har känt mig osäker på om jag har kunnat lita på MP i andra frågor än de gröna; partiet har velat för mycket om privatiseringar och fackliga rättigheter.
Jag har med fasa följt vad som hänt i Stockholm, där MP:s val att hjälpa högerpartierna till makten resulterat i utförsäljningar av vårt gemensamma.
Men i september lägger jag för första gången mitt röda hjärta i Miljöpartiets händer i riksdagsvalet.
Att benämna mitt val som en ”stödröst” är fel. Jag tror inte längre att partiet åker ur riksdagen. Det är heller ingen ”taktikröst”. Jag är av åsikten att en demokrati mår bäst om många som möjligt röstar på partiet som ligger dem närmast ideologiskt.
Jag röstar på Miljöpartiet för att det fortfarande är det enda parti som prioriterar de gröna frågorna främst. Även om det finns många vänsterpartister med brinnande klimatengagemang är partiets högsta prioritet oftast något annat. Om Nooshi Dadgostar väljer att kriga för en fråga i regeringsbildningsspelet väljer hon en fördelningspolitisk sådan sju dagar i veckan. Ställ samma fråga till MP:s språkrör och de väljer en grön.
Jag har oändligt stor respekt för vänsterns fokus på systemkritikens betydelse i klimatarbetet, jag sympatiserar med deras övertygelse om att en grön omställning måste vara rättvis för att fungera. Men starka krafter inom MP har samma syn. Just nu står exempelvis budskapet på partiets valaffischer, en politisk yta som V istället har valt att pryda med idolporträtt på sin partiordförande.
Ibland har jag fnyst åt gröna politikers fokus på vad jag tidigare ansett vara symbolproblem. Hur kan exempelvis en grön gräsplätt i en stad vara viktigare än bostadsbrist? Så har jag tänkt. Som om kampen för gröna oaser bara handlat om mänsklig rekreation.
Jag ber om ursäkt för min enfald. Det tog mig pinsamt lång tid att på riktigt och med hjärtat inse klimatkatastrofens och artdödens hot mot självaste vår existens. Begripa att klimathotet, faktiskt, om man nu måste prioritera, väger så ofantligt mycket tyngre än – säg – vår brist på bostäder.
I sommar har jag – medan hundratals människor dött i extremvärmen i Europa, floder har torkat ut och städer blivit utan dricksvatten – kört miltals längs svenska vägar. Knappt en enda insekt har slagit mot rutan. I min trädgård surrar allt färre humlor och bin. Fjärilen kronärtsblåvingen har troligen helt slutat att existera. Den tysta vår Rachel Carson varnade för för flera decennier sedan känns alltmer realistisk.
I en massiv reklamkampanj försöker skogsnäringen kora sig själv till klimatets räddare, samtidigt som den fortsätter slakten på svensk skog. Borgerlighetens självutnämnda gröna röst – Centerpartiet – är industrins politiska megafon. Socialdemokratin gör sitt bästa för att hjälpa till.
Min röst kommer gå till det parti som inte bara fattar att den accelererande klimatkatastrofen och artutrotningen väger tyngre än äganderätt och skogs- och jordbruksindustrins intäkter. Den kommer gå till partiet som sätter frågan allra överst på dagordningen – oavsett om det riskerar att skrämma bort nya väljargrupper.
I nuläget finns – tyvärr – inget rött sådant, men jag fortsätter att drömma.