Om kriget mot terrorismen. Om hur Hamas attack ville jämföra sig med antisemitismens värsta historiska utbrott. Om att vi krigar för de döda men att fred är för de levande. Om att vi lever i ett globalt gängkrig. Om att ingen är trygg innan alla är trygga. Om hur svensk yttrandefrihet skördade människoliv i Bryssel. Om hur övervakningsapparaten inte förmår skydda oss. Om varför 19-åriga män med automatvapen är världens förbannelse.
Sedan har jag raderat dem.
Och börjat om på en ny.
Varje formulering har känts platt och meningslös. Stum och enfaldig. De döda i Kfar Aza är fortfarande döda. De döda i Gaza staplas fortfarande på hög. De som dog i Bryssel kommer inte tillbaka även om jag skriver något förnumstigt om brända koraner.
Vissa saker är så tydliga att det känns meningslöst att formulera dem: Hamas är inte bara fiender till Israel utan även till sitt eget folk. Netanyahu bär en historisk skuld för blodbadet som nu pågår. Han måste avgå. Omvärlden måste kliva in för att rädda liv.
Att våga kalla sig kolumnist när man inte förmår sätta ord på vad som händer just nu, är skamligt. Men den här veckan har jag tvingats abdikera från uppdraget att ha en klar tanke.
Jag är inte ensam om att famla efter orden. Vi är många som har tigit dessa två veckor. Sammanbitet och förtvivlat. De kommentarer jag ändå läser, är förvirrade. Händelseutvecklingen har varit lika explosiv som efter 11 september 2001. Plötsligt står vi inför en situation där frågan om vem som sprängde al-Ahli Arab Baptist-sjukhuset i Gaza kan avgöra om vi står inför en global konflikt eller inte. Ett riktigt stort krig.
Vem har något intressant att tillägga? Någon bra observation? En spännande tanke?
Många har tigit av rädsla att förstöra sina egna liv. Av rädslan att hamna i förbittrade konflikter med vänner, familjemedlemmar, församlingsmedlemmar och grannar.
Det är egentligen lätt att begripa.
Men vissa av oss kan inte hantera den här tystnaden. I Expressen skriver terrorforskaren Magnus Norell att han inte hittat tillräckligt tydliga avståndstaganden från Hamas på svenska muslimska organisationers hemsidor. Norell väljer att tro att tystnaden är ett tydligt ställningstagande för Hamas antisemitism.
Han kanske borde forska lite mer. Med samma logik vill man fråga var hans egen reaktion på de döda barnen i Gaza står att finna. Med hans egna ord borde hans tystnad vara ”ett högljutt ställningstagande” för att de förtjänar att dö.
Men jag väljer att vara förstående. Magnus Norell pekar inte finger mot svenska muslimska organisationer för att han stöder krigsbrott. Han gör det för att han alltid gör det. Hans jobb har länge gått ut på att hitta muslimer som hotar vår demokrati. Och han har alltid hittat väldigt många.
Det är ofta så vi hanterar ödesfrågor som är för stora att begripa. Vi väljer att prata om det vi tycker att vi kan. Det vi förstår oss på.
Det är troligen därför jag skriver om Magnus Norell och inte sorgen över alla döda. Det är därför vi båda angriper någon som formulerat sig på ett sätt vi inte kan hålla med om helt och fullt. Eller inte formulerat sig alls. Det är därför betydligt fler rasar mot Jessica Stegrud istället för Hamas och Netanyahus dödsdans. Det lilla grälet är hanterbart. Massmorden på Supernova festival och i Gaza är omöjliga att ta in, hur många bilder på lemlästade kroppar vi än får se.
Det är ynkligt, men mänskligt. Vi människor är ynkliga.
Att tro att bägge sidor i en konflikt som förmörkats av blodspillan i generationer kommer att hissa varandras flaggor, sörja varandras döda och sjunga varandra sånger är en hopplös tanke. På gränsen till enfaldig. Den här konflikten kommer inte att upphöra så länge någon av oss lever. Vårt enda mål måste vara att den ska skörda så få människoliv som möjligt. Den som vill bli hjälte kan försöka erbjuda någon sorts tröst.
Låt svenska judar skrika ut sin vrede. Låt svenska palestinier skrika ut sin vrede. Låt dem tiga om de vill, även om de råkar vara muslimer.
Det är skrikandet, grälandet och politiken som i bästa fall hindrar att vi dödar varandra. Kanske kommer tårarna och den tysta tveksamheten en vacker dag vara lösningen på allt.