Det bästa politiska lackmustest som finns är frågan: Qui bono? Vem gagnar det? Eller mera rakt på sak: Vem tjänar på det?
Frågan är gammal och tillskrivs den romerske politikern och retorikern Marcus Tullius Cicero (106 f.Kr–43 f.Kr) som i sin tur citerade domaren Lucius Crassus.
Men svaren är ständigt nya. En del brukar vara uppenbart. Som att den som bygger och äger hyresfastigheter tjänar på högre hyror. Eller borde vara uppenbart.
Men det är inte så förespråkarna för marknadshyror argumenterar. I stället hävdar de vanligen att marknadshyror kommer att öka bostadsbyggandet och i förlängningen avskaffa bostadskön, allom till glädje och fromma.
Fast ibland halkar sanningen ut. Som när en företrädare för fastighetsägarna i en TV-debatt förklarade varför marknadshyror är bra: ”Så att det anpassas efter människors betalningsvilja”. Varpå Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni som ett eko instämde: ”Så att människor ska kunna betala det dom har råd med”.
Båda argumenterade för ståndpunkten att om nyproduktionen blir dyrare, så kommer hyresgäster med gott om pengar att flytta dit. Deras något mindre dyra lägenheter blir då lediga att söka för dem som står i bostadskön.
Ett resonemang som bygger på tron att människor med pengar alltid föredrar att betala högre hyra i stället för att byta bil, köpa aktier eller göra den där drömresan. Samt givetvis att dessa som kan och vill betala högre hyra är så många att alla andra, som inte har lika bra råd men ändå behöver bo, får plats i de lediga lägenheterna.
Nu är det lätt att bli ironisk, men i stället skall jag upprepa min fråga Qui bono? Vem gagnar det? Vem tjänar på det?
Finns grupper i bakgrunden som lobbar för ett politiskt beslut de kommer att tjäna på, men med argument de lurar i andra att tro de kommer att tjäna på?
Enklare uttryckt, blir väljare och politiker blåsta? Det ser onekligen så ut. Jag kan förstå om fastighetsägare tänker med plånboken. Men jag kan inte förstå varför politiker, väljarnas ombud, också väljer att tänka med fastighetsägarnas plånböcker.
Kraven på marknadshyror är ett exempel där några av ekonomiska och politiska skäl driver en kampanj med i stort sett falska argument.
Tesen är att marknadshyror kommer att avskaffa bostadsbristen.
Argumentet är att på en fri marknad uppstår ingen brist eftersom utbud och efterfrågan möts.
Men balans på en fri hyresmarknad uppnås inte när alla har någonstans att bo utan när fastighetsägarna gör så stora vinster som möjligt utan att behöva ta hänsyn till dem som inte kan betala en tillräckligt lönsam hyra.
Givetvis kommer marknadshyror att pressa upp hyrorna. Vilket också är avsikten om vi får tro politiker som Nyamko Sabuni och hennes allianskollegor.
I några områden mer i andra mindre. Därmed kommer marknadshyror att bidra till ökad segregering, så kallad gentrifiering.
Tycker du som jag att marknadshyror är en mycket dålig idé, så är det hög tid att göra motstånd.
Fråga förespråkarna för marknadshyror vem som tar ansvar för dem som inte har råd och på vilket sätt? Låt dig inte nöja med svaret att högre hyror kan mötas med högre bostadsbidrag. Fråga varför skattebetalarna skall subventionera fastighetsägarnas högre vinster?
Protestera mot att debatten om marknadshyror i princip alltid utgår från det obevisade påståendet att marknadshyror är bra för alla.
Fråga ständigt för vem marknadshyror är bra? Vem som tjänar på att de införs, om de införs?
Vi behöver vända på debatten om marknadshyror så att den börjar med de oönskade men säkra konsekvenserna i stället för den påstådda men hypotetiska nyttan.
En debatt om marknadshyror kan aldrig bli riktigt på allvar om den inte från början inkluderar svar på frågorna hur de som inte har råd skall bo, hur gentrifieringen skall motverkas och vem som skall betala.
De som i bakgrunden lobbar för marknadshyror är, förmodar jag, inte intresserade av något annat än möjligheten att tjäna mer pengar. Men de som, medvetet eller omedvetet, sköter den politiska marknadsföringen borde vara intresserade av vems ärenden de springer och vad konsekvenserna blir av den politik de förespråkar.
Om inte annat borde de vara intresserade av egenintresse. I en framtid med marknadshyror är det nämligen inte de som sitter på Jungfruöarna och räknar pengar som avkrävs svar på frågorna: hur kunde det gå så illa och varför var det ingen som satte stopp i tid?
