De mördade pojkarnas fall har åter riktat ljuset mot jämställdhetspolitikens mörkaste bakgård: frågan om makten över barnen. Fast vi diskuterar den förstås inte så. I ett land där det pratas så enormt mycket om våldet klarar vi ändå inte att prata om vårdnadsfrågorna som de så tydliga könsmaktsfrågor de är.

Desto populärare är det att prata om barnrätt. Ett viktigt perspektiv, men som helt saknar könsperspektivet och som utesluter mammors och barns gemensamma intressen. Sambandet mellan våld mot kvinnor och mot barn är välbelagt. Ofta är våldet mot barnet ett led i det mot mamman och det är inte sällan för barnens skull som hon väljer att gå. I en kartläggning från Jämställdhetsmyndigheten 2022 fanns uppgifter om våld i 64 procent av vårdnadstvisterna, i övervägande majoritet om pappans våld mot mamman och/eller barnen. Ändå, konstaterar myndigheten, får samarbetssvårigheter och barnets rätt till båda föräldrarna större genomslag än skydd från våld och övergrepp i domarna. 

När mammor tvingas att lämna sina barn till män som slagit och förgripit sig på dem hålls de kvar i våldet. När hennes vilja att skydda sina barn görs till ”samarbetssvårigheter” osynliggörs våldet samtidigt som hon görs medskyldig till det. Går det ens att ta in hur man trasar sönder relationen mellan mamma och barn när hon åläggs att tvinga barnet till umgänge? Att ingen kan hjälpa, inte ens den som står närmast, lämnar barnet helt ensamt. En sann skräckupplevelse för en liten – och en mammas värsta mardröm. Samhällets svek mot barnet är enormt, men än större är det dubbla sveket i att tvinga mamma att verk­ställa det.

Fördömanden av fall som Tintins och den andre lille pojkens duggar tätt, men utan att någon egentligen verkar (vilja) fråga sig varför barn återkommande tvingas till umgänge och mammor till ”samarbete”. Hur kommer det sig att man dömer på det här viset?  

Vårdnadslagstiftningen är inte utformad för att hantera högst existerande problem, som till exempel pappors våld. I stället är den tänkt att styra mot och skapa ett jämställt, delat föräldraskap. Ambitionen har varit att öka kvinnors arbetskraftsdeltagande och mäns deltagande i hem och barn – i skarp motsättning till att skapa rättsliga möjligheter för kvinnor att skydda sig och sina barn. Så när det i debatten efter Tintin påstås att mammor görs ensamt ansvariga för att skydda är det en sanning med modifikation, snarare tillåts de inte att göra det – för att lagen är skriven för att garantera ett närvarande faderskap. De rättsliga möjligheterna för fäder att kräva tillgång till sina barn är därför betydligt bättre än de för mödrar att skydda desamma. För våldsutsatta mammor och barn är det ”delade föräldraskapet” en katastrof.

Från statligt håll vill man att föräldrar ska samarbeta och komma överens till varje pris. I Jämställdhetsmyndighetens kartläggning fastställde domstolarna föräldrarnas egna överenskommelser i 61 procent av fallen. Domstolarna beslutar om medling, de dömer till samarbetssamtal och håller upprepade muntliga förberedelser där parterna pressas till att komma överens för att det anses bättre än att domstolen bestämmer. Och det är väl inga problem om man kan samarbeta, det är ju bara det att man då med cirka noll procents sannolikhet hamnar i vårdnadstvist. I stället för att komma till undsättning lämnar staten ut kvinnor och barn till män som tillåts fortsätta våldet genom ”samarbete” och utdragna rättsprocesser. 

Att vårdnadsjuridiken formuleras om och att besattheten av delat föräldraskap överges är en solklar kvinnofridsfråga. Två föräldrar är inte alltid barnets bästa. 

Om Sverige menar allvar med att bekämpa mäns våld måste kvinnor ges verkliga möjligheter att lämna och att skydda sina barn. Så länge barn via sin egen ”umgängesrätt” tvingas leva vidare i våldet och så länge idén om ”barnets bästa” kan användas emot dem kommer fler kvinnor och barn att mista livet.