BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Patienterna bor med sina familjer i mörka lägenheter där flera hushåll delar på toaletten i korridoren. Förlossningarna sker också i hemmet, om inte någon oerhört allvarlig komplikation dyker upp. En av huvudpersonen Jennys uppgifter är att undersöka bostäderna för att se om de är tillräckligt rena inför födseln.
Trots sin småputtriga inramning där det dricks te och pratas ljuvlig över- och underklassengelska, och där nunnorna som driver kliniken käbblar vänskapligt med varandra, är ”Call the Midwife” en serie som visar upp graviditet och förlossning med blodig realism. Tittaren får stifta bekantskap med lavemangskannan (som en av de nyblivna barnmorskorna förskräckt konstaterar är tillverkad i glas), lakan som blöts ner av fostervatten och bebisar insmorda i kroppsvätskor och fosterfett.
En patient dör av havandeskapsförgiftning. En nyfödd slutar plötsligt att andas och går inte att rädda. Hot om vräkning, hot om våld, hot om sjukdomar som lätt får fäste bland de trångbodda familjerna följer barnmorskorna i deras arbete.
Ändå är framtidstron utmärkande för serien. När Jenny påbörjar sitt arbete har brittiska National Health Service, NHS, inte ens fyllt tio år. Satsningen, som lanserades av den dåvarande hälsoministern Aneurin Bevan (Labour), hade som mål att förse medborgarna med vård enligt tre huvudprinciper: att vården skulle tillgodose allas behov, att vården inte skulle kosta något vid vårdtillfället, samt att sjukvård skulle ges efter behov, inte efter förmåga att betala.
Det nygrundade NHS ger Jenny och hennes kollegor möjlighet att ge vård som ingen tidigare har kunnat drömma om i East End. Här lever spåren av fattigdomen som Dickens skildrade kvar. Några av patienterna bär med sig psykiska ärr av att ha suttit inspärrade på fattighuset. I andra fall har en barndom i slummen satt fysiska spår. En kvinna lider av bristsjukdomen rakit (i Sverige passande nog känd som ”engelska sjukan”). Sjukdomen har missformat hennes bäcken och gjort att hennes tidigare barn dött vid förlossningen. Nu, tack vare skattefinansierad vård och vetenskapliga framsteg, kan hon förlösas med kejsarsnitt.
År 1957, när serien börjar, låg barnadödligheten i Storbritannien på 28 av 1 000 födda barn, enligt statistik från Gapminder. Det motsvarar ungefär dödligheten i dagens Kambodja. För Sverige var motsvarande siffra cirka 20 barn. I dag har antalet barn som dör före sin femårsdag minskat drastiskt.
År 2015 låg barnadödligheten på drygt fyra barn per 1 000 födda i Storbritannien och drygt tre i Sverige. Barnmorskorna i East End får vara med och driva flera av de åtgärder som ligger bakom dessa siffror: De vinner förtroende hos områdets familjer så att de vågar dyka upp på kliniken, de organiserar vaccinationskampanjer mot polio och utbildningar för blivande mödrar.
En nutida skildring av barnmorskearbetet i London, eller på valfri svensk ort, skulle alltså visa betydligt färre dödsfall och en mer avancerad förlossningsvård. Samtidigt är jag tveksam till om den skulle visa på samma framtidstro.
Både i England och i Sverige råder det brist i den allmänna sjukvården. NHS rapporterade i mars ett underskott på omkring 40 000 barnmorskor och sköterskor, enligt The Guardian. Medan min egen förlossning kommer närmare följer jag läget i Stockholms förlossningsvård, där de anställda larmar om en ohållbar arbetssituation och BB-platser på de stora akutsjukhusen hålls stängda på grund av personalbrist.
Jämfört med oron för att inte få plats på förlossningen, känns seriens mest brutala scener mest som en välkommen distraktion under graviditetens sista veckor.
Fotnot: När värkarna kommit igång på allvar fanns ingen ledig förlossningsplats i hela Stockholm. Den fantastiska personalen på Södersjukhuset trollade med knäna och lyckades iordningställa ett rum, under tiden fick vi välja mellan en brits och att sitta i patientköket. Sedan föddes bebisen, som är jättesöt.
