Under mina tonår och tid som ung vuxen fanns det inget som var så fel och så ute som att bada topless. Om någons mamma ­kastade bikiniöverdelen på stranden tittade vi på varandra, himlade med ögonen och kände sekundärskammens vågor skölja över oss tills vi fnittrande sprungit därifrån. Men skrattar bäst som skrattar sist. Efter stringtrosans revival (systrarna Kardashians fel, som vanligt) är det nu helt rätt att också sola och bada barbröstad. 

I takt med att pandemin gjort mjukisbyxor och myskläder till vår nya arbetskostym skipp­ar allt fler behån både på och utanför stranden. Enligt en undersökning genomförd av IFOP (French Institute of Public Opinion) hade andelen kvinnor i Frankrike som inte ­använder behå mer än fördubblats efter två månader av pandemi och var femte kvinna under 25 år uppgav att hon helt slutat använda behå.

Visst, redan under sent nollnoll-tal fick nätverket Bara bröst uppmärksamhet när de badade topless i de svenska simhallarna och lyckades göra det tillåtet för alla i Sundsvall, Eskilstuna, Vingåker, Malmö och Umeå. Free the nipple-rörelsen fanns och artisten Tove Lo gjorde mig både svårt impad och barnsligt lycklig när hon vågade vara topless på scen i feminismens namn. 

Men det var fortfarande långt till 70-talets frigjorda studentskor som, åtminstone i Danmark, kunde kräva att bli handledda barbröstade av sina lärare (!!!), åtminstone enligt vad de berättade för den prisbelönta nu bortgångna författaren och professorn Karin Johannisson.

Men på stranden då? Att bada barbröstad med sina barn, sin partner eller sina tjejkompisar är väl ingen konst. Fast om det dyker upp en släkting eller någon från jobbet? Jag hade i alla fall kastat mig efter behån, även om det går emot mina ideal.

För trots att mäns och kvinnors bröst inte alltid är så olika är deras laddning som natt och dag. Och det är tröttsamt att ständigt vara sexualiserad, även när man helst hade velat slippa. Att inte ens kunna amma sitt barn utan en konstant stress och vaksamhet kring nyfikna blickar.

Som ung 21-årig kvinna, det vill säga ungefär på peaken av hur sexualiserad man kan vara, flyttade jag till Berlin för att plugga tyska och, inte minst, vända upp och ner på dygnet i technons tjänst. Varje helg började och/eller slutade på Berghain, världens största och bästa technopalats tillika bögklubb. En upplevelse som skulle kunna utgöra den perfekta fonden för en 2000-tals-remake på Egalias döttrar, könsmakts­ordningens upp- och nervända värld.

För att vara säker på att komma in var det bäst att ha med sig en ung, snygg, kille – helst flera. Därinne dansade bögarna iförda minimala bdsm-outfits, jag däremot var så gott som osynlig och kunde ägna mig helt åt ­musiken. I våras, femton år senare, var jag där igen. Men i stället för att cykla dit i jeans och t-shirt som jag gjorde förr, måste nu alla, även tjejerna, klä sig så sexigt som möjligt för att komma in. Resultatet är att alla ser likadana ut, tänk strippklubb för hipsters, fast de flesta nog aldrig skulle drömma om att ha sex på toaletten. Men tjejerna jag pratade med tyckte att det var underbart att få dansa i latextrosor utan att vara oroliga för att bli trakasserade.

Så vem är mest fri – den som vågar gå avklädd eller den som klär på sig? Den frågan kommer kanske aldrig gå att besvara, även om det finns mycket att lära av hbtq-världen. Kolla Pride-tåget i sommar, där hyll­as den nakna kroppens frigörelse oavsett kön. Fast hierarkierna som bestämmer vem som är sexig ­eller inte, de existerar även där. En gymmad bringa smäller högst och jag känner bögar som gått på dieter som inte ens Twiggy hade accepterat, bara för att komma i form inför Pride. 

Så den fria kroppen finns fortfarande inte – varken på Pride, Berghain eller på stranden.