Det var många olika val som skulle genomföras. Förutom presidentval var det massor av poster på delstatlig, regional och kommunal nivå som skulle väljas. Men det fanns bara två valsedlar – antingen fick man rösta republikanskt rakt igenom eller också demokratiskt.

Dagen innan, och dagen efter, såg vi Donald Trump på tv. Det var mycket som kretsade omkring honom. Han verkade vara närvarande överallt. Alla jag pratade med, oavsett om de var republikaner eller inte, verkade lika genuint förvånade över att han nu är en mycket trolig presidentkandidat.

– Ni européer måste tro att vi har blivit galna här borta, var det en ny bekant som sa.

– Well, sa jag och försökte vara lite artig.

I Sverige är vi väl mest intresserade av den amerikanska utrikespolitiken. Hur den förs betyder ju mycket för oss och för den övriga världen. Och det är kanske framför allt Donald Trumps excentriska uttalanden i utrikespolitiska frågor som fått störst uppmärksamhet i svensk media. Men utrikespolitik vinner inga presidentval i USA. Att Hillary Clinton varit utrikesminister smäller inte särskilt högt när hon nu försöker bli president. Att hon har lång politisk erfarenhet är inte heller någon avgörande merit. Tvärtom tycker en hel del. Själva begreppet politiker är starkt misstänkliggjort i USA. Till och med Hillary Clinton själv försöker framställa sig som en icketypisk politiker. Hon lyckas väl sådär med det.

Greg bjöd på barbeque en kväll och mina nya bekanta försökte reda ut för mig och för sig själva varför Donald Trump kanske kommer att bli USA:s nästa president.

– Han är anti-etablissemang, var det någon som sa. Det slår allt annat. Folk här är så trötta på politiker som alla tycks säga samma sak och som håller ihop. De känner en större gemenskap med en excentrisk miljardär än med dem. Vad hans politik är spelar mindre roll. För övrigt är de andra republikanska kandidaterna nästan lika knäppa. I inrikespolitiska frågor är han inte alls lika extrem. När det gäller sjukvårdsförsäkring är han nog mest liberal av alla republikanerna.

Det slog mig att vi har samma trend i Sverige. Jag tänker att Sverigedemokraternas framgångar beror på att de framstår som anti-etablissemang precis som Donald Trump. Deras politik betyder mindre – ja det finns ju en lång rad frågor där de inte har någon politik och det står tomma platser i olika kommunfullmäktige som de inte har kunnat besätta. Det tycks inte spela någon roll. Sverigedemokraterna framställer sig själva som ”det enda oppositionspartiet”. Det ligger mycket i det. De övriga partiernas taktik att sluta leden i decemberöverenskommelser och annat bekräftar detta. Den parlamentariska kulturen i Sverige har blivit en seg och förstenad historia. Politikerna pratar med varandra, men för inte någon reell dialog med medborgarna.

Och precis som för Donald Trump verkar det inte spela någon roll vad Sverigedemokraterna gör och säger. Järnrörsskandaler, ekonomiska oegentligheter, rasistiskt och nazistiskt förflutet gör detsamma. Sverigedemokraterna går ändå framåt. Tyvärr säger det mer om de övriga partierna än om Jimmie Åkesson och hans gäng.

En effekt av Donald Trumps framgångar i USA skulle kunna bli att det republikanska partiet spricker. Därmed skulle det amerikanska tvåpartisystemet knäckas och det kanske kunde ge öppningar för en bredare demokrati i landet i väster. Jag skulle nästan önska att motsvarande sak hände här. I Sverige kallas det blockpolitik. Det skulle vara bra om den sprack också.