Som alla de som varit mycket sjuka som barn, lärde jag mig att överleva genom fantasin. Och det är sannerligen ett tveeggat svärd. Vår portvakterska (i Spanien fanns det oftast en portvakt i gamla byggnader, någon som kunde ta hand om allt det som hyresvärden inte hade tid med) hade kunnat platsa som häxa i en Walt Disney-film. Mariana var kort, bred, saknade tre framtänder, hennes trassliga hår stod alltid på ända och hon släpade högra foten när hon gick. Det värsta var hennes håriga födelsemärke på ena nästippen i kombination med hennes elaka små ögon. Barnen i kvarteret kom hem till mig bara för att titta på henne i smyg.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men vi hade en schysst byteshandel, mina berättelser mot hennes torra Jesuita-bakverk. Det var så jag upptäckte att det gick att skaffa sig fördelar med skräck.
Efter år av ständiga glåpord från mina klasskamrater och en rad sadistiska lärare fick jag min hämnd. Det började alldeles oskyldigt och oförberett. Vi åkte på utflykt, och när det var dags att åka hem började det störtregna så vi blev tvungna att vänta ut stormen på en utomhusbasketplan med tak och cementgolv. Där blev jag ombedd av de tuffa grabbarna att berätta en skräckhistoria. Jag minns att jag andades in och det kändes som om Poe och Lovecraft intog min kropp för jag lyckades improvisera fram en av de hemskaste historier jag någonsin skapat. Det handlade om föräldrar som förvandlades om natten, garderober som var dörrar till andra världar, hemska väsen som bodde under sängarna och mer som jag inte längre minns.
Som jag njöt av att se Chantal suga på sin sjal, Monica spärra upp sitt ena öga (hon skelade och hade det andra ständigt övertejpat), Sussie dra i sin fläta och snygga Oscar krama tuffa David så att de andra barnen fnissade bakom deras rygg. Under hela 20 minuter hade jag den fullständiga makten över min klass. Efteråt blev jag utskälld av lärarna eftersom flera av barnen grät och vågade inte gå från basketplanen. Men Sergi, min vapenbroder i de oönskades skara, kramade min hand och sade att jag var hans Atalanta. Vi de nördigaste av de nördiga, hade vunnit en liten seger den kvällen.
Vad varken min vän Sergi eller mina klasskamrater visste, var att jag hade redan lidit av mina historier själv. Vi bodde på ett flervåningshus från sekelskiftet, i en mörk och fuktig lägenhet längst upp där jag hade mitt eget rum i ena änden och mina föräldrar i den andra. Eftersom jag låg hela dagarna, sjuk i sängen, låg jag vaken halva nätterna och såg eller hörde alla dessa monster … Hade jag inte haft katterna, mina färgpennor och min fantasi hade jag lätt blivit galen. I dag är jag, enligt min man, normal till 90 procent. Det är gott nog.
Jag har fortsatt att leva enligt den arbetsmetoden, ta det som skrämmer dig och omvandla det till din fördel. Amerikanerna pratar om the true grit. Jag ser det hos alla de barn jag jobbar med och som varit tvungna att överleva tuffa villkor. De reser sig ur askan och återuppfinner sig själva. I det tysta såväl som med pompa och ståt inför kamerorna. Barn som fått kämpa besitter, för det mesta, det som samhället behöver allra mest just nu. En fullständig övertygelse om att genom hårt arbete så kommer vi att få det vi behöver. Och just nu genomgår normer ett paradigmskifte utan dess like. Kvinnor börjar bli mer självklara i filmer, i politiken, i vetenskapliga sammanhang. Människor med funktionsvariationer organiserar sig för allas våra mänskliga rättigheter. Man diskuterar öppet och synliggör strukturell rasism.
Det är en spännande tid även om det finns skrämmande inslag.
Personligen tänker jag fortsätta att berätta skräckhistorier för den som vill höra. För jag är helt övertygad om att vi behöver träna oss att bemöta det som skrämmer oss för att våga leva livet fullt ut.
