Sommaren börjar gå mot sitt slut, allt fler återvänder till sina arbetsplatser. Så gör också Sveriges politiker och opinionsbildare, laddade med nya idéer och redo för det stundande valet.

Det är vad man skulle kunna tro. Istället verkar detta bli den mest desperata och ytliga valspurten någonsin.

I en krönika i Ystads Allehanda skriver Carolin Dahlman, frilansskribent från Timbro, att rut-avdraget gör det lättare att älska varandra. Hennes bokstavliga formulering är "Rut har gjort att många kunnat anlita hjälp i stället för att leva i undertryckt frustration över orättvisor.” Vidare skriver hon att den som vill leva i lycka även bör rösta rätt i valet, rätt i detta fall menas en röst på högern och alliansen. Dahlmans försök att få rut till något slags parterapi bidrar enbart till att ge mig undertryckt frustration som inget alliansavdrag kan bota.

Carolin Dahlman är bara ett av många exempel på hur högern i Sverige famlar efter halmstrån i ett försök att rädda sitt snabbt sjunkande skepp. Detta är resultatet av tio års toppstyre och nästintill icke-existerande idédebatt. I texter som denna beskrivs rut-avdraget, att en annan kvinna som oftast har utländsk bakgrund städar åt dig och får betala en del av sin lön själv, som kärlek. Så vill du slippa bråka med din lata snubbe, för vi vet alla vilka som gör majoriteten av allt obetalt arbete hemma, så se till att betala en annan kvinna för att rädda ditt förhållande. Texterna publicerade i borgerliga medier ger dessutom bättre marknadsföring än alliansens tårtfilm.

Jag önskar att jag kunde skylla det på högerns dåliga opinionssiffror eller säga att det här var ett nytt fenomen, men det skulle vara att ljuga. Det såg ungefär likadant ut under valrörelsen 2010. Bara en vecka före förra valet levererade Expressen två helsidor om den då 15 år gamla ”Tobleroneaffären”. Alliansen fick då val­rörelsen att handla om rut, istället för utförsäkringar, privatiseringar och välfärd. Jag tror tyvärr inte att det fungerar en andra gång. Alliansens mantra om att de är det enda regeringsalternativet har inte bitit alls på oppositionen. Den röstberättigade delen av befolkningen ser igenom bluffen, den är alldeles för genomskinlig när två av ­alliansens partier knappt klarar spärren till riksdagen.

Länge har experter och politiskt kunniga varnat för att PR tar sakfrågornas plats, att snygga reklamfilmer och personfixering ersätter det mer demokratiska politiska samtalet som präglat svensk politik under så lång tid. Vi blir mer som andra länder, vår kunskap om vad de som styr landet vill göra ­ersätts av slogans och talepunkter.

Men jag har hopp. Jag tror att partier som går för långt över den gränsen istället kommer att bestraffas av väljarna. Politik är nämligen ingen lek, det är en kamp. Precis som kärlek kan vara, och relationer vårdas alltid bäst av sanningen. Inte tomma floskler och påhitt.