Första gången var 2011. Jag var 20 år gammal och kanske i ärlighetens namn mer upptagen av mig själv och mitt stundande faderskap än av graviditeten och min dåvarande sambo. Jag oroade mig mycket för om jag var redo. Om jag gjort allt det där i livet som jag ville göra innan (så konstig tanke det där att man ska ha hunnit något i livet hela tiden som att livet var en lång att göra-lista). Hur som oroade jag mig för det. Sedan kom hon. Mitt lilla barn. Och jag hade aldrig varit så stolt och lycklig. Tårarna forsade ner när jag tittade på hennes mörka kalufs. Det är över fem år sen. Nu håller hon på att lära sig cykla och bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin mamma. Hon fick två hem till slut. Två underbara hem. Med massor av fina vuxna runt omkring henne. Min upptagenhet kring mig själv har avtagit och nu tänker jag mer på henne. Ofta känner jag mig otillräcklig, ibland överflödig. Men mest av allt känner jag den största av kärlek. 

Andra gången jag blev förälder var till ett barn som redan hade två föräldrar. Jag och barnets mamma flyttade ihop och blev en familj. Hon var då fyra år. Till en början var det väldigt kul. Jag var mest lek och allt det där pluset. Inga tillsägelser eller gränser. Bara lek och ett outtömligt intresse för en fyraåring som jag fått på köpet när jag började en ny relation. Sedan kom svårigheterna. Vi kom närmre och närmre varandra. Och jag började bli mer av en vuxen. Smekmånaderna var över. Och nu började ett testande. Testa om jag älskade henne lika mycket som mitt andra biologiska barn. Testa om jag fortfarande gillade henne även om hon sa det mest taskiga hon kunde komma på. Vi stonkades och bonkades. Kramades och lekte. Efter ett år började hon att kalla mig pappa. Hon har två pappor. Första gången hon sa så började jag att gråta. Det kändes som om hon hade valt mig. Att det var okej att jag blev hennes pappa och det kändes som jag hade valt henne. Efter sommaren börjar hon skolan. För ett par veckor sedan var vi och hälsade på i den nya skolan. På vägen till skolan höll hon mig i handen. Innan vi går in tittar hon upp på mig. ”Pappa” säger hon. Jag böjer mig ner och ger henne en kram. Sen går vi in. När vi sitter i klassrummet så blir jag så stolt över mitt barn.  

Nutid. Vi ligger i vår stora säng. Barnen och jag och min sambo. Magen står rakt ut och om man tittar noga kan man ibland se en något som bankar inifrån magen. I rummet står en barnsäng och ett skötbord. Jag tänker tillbaka på den där första gången. Hur jag inte hade någon aning alls. Hur det skulle bli. Hur det skulle vara att bli förälder. Hur det skulle bli att ha barn. Jag tänker på den där listan som jag oroade mig så mycket för med saker jag inte hade hunnit att göra innan jag fick barn första gången. Den där listan där det stod: bo/leva/dö i Köpenhamn, leva ett år i en bungalow, tågluffa genom Ryssland, lära sig arabiska, jobba på båt och drick och rök cigaretter som om varje dag vore den sista. Sen tänker jag på den där verkliga listan. Tvätta, köpa barnvagn, anmäla till dansen, kör och piano, packa för semester och gå på femårskoll. Och jag känner mig väldigt nöjd. 

Vi ligger alla och stirrar på magen. ”En spark! Jag såg en spark pappa!” Snart blir vi en till.