För några helger sedan var jag på rikskonferens med andra språkarbetare. Glädjande nog utspelade sig den här konferensen i lite nordligare delar av Sverige. Ännu mer glädjande var att det var en stark lokal förankring bland programpunkterna, och bäst av allt var att frågan om koloniseringen av Sápmi och de samiska språken fick ta plats. Och när man talar om kolonisering av språk, folk och land dyker det upp en massa angreppsvinklar på temat språk och makt, vilket alltid är intressant.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En av helgens första talare var en samisk artist och aktivist som inledde med att (apropå konferenstemat Våga sprida glädje) säga ”men jag ska nog lyckas dra ner stämningen lite”. Hon fortsatte med att initierat berätta om koloniseringen av Sápmi och de konsekvenser det fått och fortfarande får för samer. Hur hon skrivit låtar till för många samiska systrar och bröder som avslutat sina liv i förtid. Hur de språkpolitiska rättigheter samerna har fått på senare år fortfarande sällan realiseras. Hur man ofta skriver om samers liv i dåtidsform, fastän de verkligen inte är något förflutet fenomen.
Den stora relevansen i hennes föredrag bevisades med smärtsam tydlighet senare under konferenshelgen. Något annat som framgick var bevis på varför det ibland vore bättre om exempelvis språkkonsulter eller andra språkvetare, och inte journalister, fick uttala sig om språkutveckling och språkbruk. Inget ont om journalister, men de är ofta experter på att använda språket snarare än på att analysera det. Den här helgen förekom det till exempel följande, från stora scenen i Umeå folkets hus:
– Rasistiska skämt om samer.
– Påståenden om att särskrivningar i svenskan beror på engelskans inflytande (vilket det finns ungefär noll belägg för).
– Hån mot enskilda journalister och idrottare för deras bruk av anglicismer.
Huvudargumentet för de två senare var att engelskans inflytande på svenskan är elitistiskt – att vi slänger in engelska ord för att det är en statusmarkör. Det ligger något i det, men lite självinsikt och ödmjukhet hade varit på sin plats hos någon som fått ta plats på en stor scen för att föreläsa om språkligt arbete. För om det inte är elitism att som språkarbetare göra sig rolig över andras språkbruk, då vet jag inte vad som är det.
I kontrast till detta stod ett föredrag som hölls av projektledaren för konstprojektet Queering Sápmi, ett projekt som gick ut på att synliggöra samiska hbtq-personers berättelser. Hennes framträdande var en stilstudie i just självinsikt. Hon berättade om erfarenheterna från konstprojektet och inledde med att förklara att hon själv är hbtq-person, men inte same.
Genomgående i hela föredraget gjorde hon små manövrar som skickligt belyste vad makt och privilegier innebär, och varför det är viktigt att prata om detta. Till exempel bjöd hon in publiken att ifrågasätta hennes eget ordval på scen, med motivationen att det är ett sätt att hantera privilegiet att få stå på scen och uttala sig. Höjdpunkten i föredraget var en beskrivning av hur den icke-samiska projektledningen i Queering Sápmi plötsligt hade insett att de hade blivit den jobbiga sortens feministmän, att de klev in med makt och teorier och tog plats helt självklart på målgruppens bekostnad. Efter det började de reflektera över och ifrågasätta sin egen roll och sina egna privilegier, och lyckades med konststycket att skapa ett normkritiskt projekt som kritiserade även sina egna normer.
Den här typen av självreflektion över språk och makt och sin egen roll är intressant för alla att tänka på – vi ifrågasätter kanske vissa normer, men vilka normer återskapar vi, och varför? Det kan vi nog – särskilt i roller som till exempel föreläsare – alltid tänka lite extra på.
