Problemet med sjukvårdsförsäkringar och privat sjukvård är inte att de finns utan att de delvis skattefinansieras. Och problemet växer. På 20 år har antalet svenskar med sjukvårdsförsäkring ökat från drygt 200 000 till fler än 650 000.

De flesta som har en sjukvårdsförsäkring har den som avtalsförsäkring. Med bruttolöneavdrag landar en stor del av finansieringen på det allmänna genom minskad beskattning.

Försäkringsbolagen tjänar därtill extra på att många försäkrade inte vet om att de har en sjukvårdsförsäkring. Blir de sjuka går de till vårdcentralen. Får de en remiss till planerad operation stannar de kvar i den offentliga vården.

Enklaste motåtgärden är att ta bort möjligheten att via bruttolöneavdrag skattefinansiera privat sjukvård.

Försäkringsbolagen utnyttjar också att offentliganställda läkare får extraknäcka åt privata konkurrenter. Det är vad jag känner till inte tillåtet någon annanstans på arbetsmarknaden. Naturligtvis ska offentliganställda läkare inte tillåtas underminera den offentliga vården genom att arbeta åt konkurrenter.

Privat sjukvård sker ofta på privata sjukhus och vårdcentraler. Det är naturligtvis okej. Men privata vårdgivare finansieras till stor del genom vårdavtal med regioner och landsting. Då är det inte okej att låta skattepengar läcka över till en snabbkö för försäkringspatienter.

Privata vårdgivare som har vårdavtal bör förbjudas att ha mer än en vårdkö, den som ger vård efter behov.

I grund och botten har vi ett bra pensionssystem. Det som går in i systemet som avgifter kommer också ut som pensioner. Det du får i pension styrs alltså av vad du betalar in som pensionsavgifter i stället för att ta ut som lön.

Problemet är att låga löner ger låga pensioner. Kombineras låga löner

med deltidsarbete, långa perioder utan pensionsgrundande inkomst eller arbete utan avsättning till tjänstepension producerar systemet fattigpensionärer.

Detta kan motverkas genom bostadstillägg och höjda grundpensioner, finansierade över statsbudgeten. Det är bra lösningar men inte tillräckliga eftersom grundpensionen inte får bli så hög att det inte lönar sig att arbeta och betala skatt.

Ytterst handlar därför bättre pensioner om mer pengar i systemet så att alla kan garanteras i varje fall 70 procent av lönen i pension.

Detta kan åstadkommas genom högre arbetsgivaravgifter, alltså tas ur löneutrymmet, eller genom statliga subventioner.

En radikal dellösning vore att låta arbetsgivarnas inbetalningar till tjänstepensioner i stället gå till den allmänna pensionen. Facken kommer att protestera eftersom tjänstepension är ett viktigt argumentet för att gå med i facket. Men eftersom tjänstepensionen räknas med i alla pensionsprognoser kanske det är dags att låta den ingå i den allmänna pensionen oavsett vad facken tycker.

Att delfinansiera pensionssystemet över statsbudgeten slutar lätt som med ATP-systemet, det vill säga i löften som inte kan infrias. Ett pålitligt pensionssystem bör ligga utanför statsbudgeten.

Någonstans att bo är en rättighet garanterad i grundlagen och internationella konventioner. Då är det trist att vi i folkhemmet Sverige måste börja med att förhindra att de som har sämst ekonomi får det ännu svårare att finna en bostad.

De som har välbetalda jobb, god ekonomi och goda bankförbindelser klarar sig själva. De kan köpa ett småhus eller en bostadsrätt. Göteborgs stads bostadsförsörjningsansvar bör därför koncentreras till att producera och förvalta hyresrätter. I första hand för dem med sämst ekonomi eftersom ingen annan kommer att göra det.

Då är det hål i huvet att införa marknadshyror och att, som Göteborgs alliansstyre vill, omvandla billiga hyresrätter till bostadsrätter. ´

Det mesta i politiken är krångligare än en vill tro. Allt kommer inte att klarna nästa år. Men till valet 2022 är det rimligt att vi vet vad vi ska rösta på om vi vill ha vård efter behov, rimligare pensioner och bostäder åt alla.