Man är nog aldrig så ensam, utesluten och isolerad som när man inte kan göra sig förstådd eller förstå vad andra säger. Jag vet en del om det då jag saknade det svenska språket när min familj flydde till Sverige i början av 90-talet.
Jag mins så väl den rädsla jag kände, en ständig klump i magen och nära till tårar. Inte nog med sorgen efter flykten och den skräckfyllda resan till Sverige, nu levde jag i ett sammanhang där jag inte förstod vad människor sa. Jag kunde därmed inte heller tolka deras sinnesstämningar. Var de vänliga? Sa de snälla saker eller var de irriterade och sura på mig? Tyckte de om mig eller var jag bara i vägen?
Jag var även rädd för det faktum att jag inte kunde göra mig förstådd. Inte vid olyckor, inte vid sjukdom, jag kunde helt enkelt inte ge utryck för mina känslor eller tankar.
I sommar träffade jag en pojke som var ungefär i samma ålder som jag när jag kom till Sverige. Jag träffade honom via jobbet då vi arrangerade ett sommarkollo för barn i Skönsberg. Han är också ny i Sverige. Han kunde knappt något ord på svenska. När folk pratade med honom vände han bort blicken. Jag kunde se en tydlig frustration och sorg hos honom. Jag kände igen känslan av att vara inlåst i sin egen kropp. Fråntagen möjligheten att samspela och interagera med jämnåriga vänner. Pojken deltog inte i leken, han ville inte sitta med och äta. Han stod mest vid sidan om och iakttog andra på avstånd.
Varje gång jag försökte prata med honom var det som att han blev kränkt. Han upplevde att jag påminde honom om hans utanförskap och krävde svar av honom som han omöjligt kunde ge mig.
Vid ett tillfälle satte jag mig bredvid honom och tog fram min telefon. Jag googlade fram ord på hans språk och sa dem till honom. Denna sorgsna, ensamma och tysta pojke lyste upp som en sol när han hörde mig säga hej på hans eget språk. Han log och skrattade åt mitt uttal. Vi fortsatte vår lek med att jag lärde honom ett ord på svenska och han lärde mig ett ord på sitt språk. På så vis blev vi riktigt goda vänner. Nu ville han både leka och äta med oss andra. Varje gång han ser mig får jag en kram. En kram som förstås värmer oerhört mycket.
Många gånger tänker jag att det inte krävs en större insats än en googlesökning för att man ska nå fram till en annan medmänniska. För att man ska bidra med förståelse, glädje och gemenskap. Flyktingbarn likt många andra traumatiserade barn mår oerhört bra av distraktion. All lek, alla upplevelser och vänskap som distraherar från besvärliga minnen från krig och sorg är oerhört viktigt. Många är vi som frågar oss vad vi kan göra i dessa tider av krig och elände. Att våga och orka se en medmänniska är troligen en oerhört viktig insats och något som vi alla kan göra.
Jag lärde mig svenska och det kommer denna pojke också att göra. Men en förutsättning för det är att människor tar sig tid att prata, möta och släppa in oss flyktingar i sina gemenskaper.