Den här veckan har de gjort politik av OS. Jag vidhåller att sport, som populärkultur, är i grunden onödig underhållning som ingen borde bry sig om. Det gör det ännu svårare att försvara att man bör bry sig om det på nivån där man anklagar inledningscermonin för att vara satanistisk propaganda, eller gör en enskild kvinnlig atlet till ett bevis på att transpersoners blotta existens är våld mot kvinnor.

Det senare, kalabaliken runt den algeriska boxaren Imane Khelif, sammanfattas lättast så här: 

Khelif hängs ut av diverse tyckare som en transkvinna som har ett orättvist övertag mot cis-kvinnor. Det tycks ha sin grund i ett påstående om att Khelif skulle ha någon form av intersexvariation från en diskvalificerad boxningsorganisation, styrd av en Kreml-kopplad ryss, vars boxare förlorade en match mot Khelif för drygt ett år sedan. 

Även om det skulle stämma – vilket det inte finns några bevis för – gör det inte Khelif till transkvinna. Och även om hon hade varit trans, hade det inte ursäktat den vidriga avhumaniseringen i sociala medier.

Inget av detta har så klart stoppat samma människor som vanligen rasar över att en imaginär translobby vill reducera biologisk verklighet till en estetisk identitetsfråga, från att bestämma sig för att hon inte ser tillräckligt kvinnlig ut. Och att det, i sin tur, gör henne till lovligt byte för deras misogyna kommentarer och misstänkliggöranden.

Lustig ironi, men mest en tröttsam påminnelse om att transfobi bara är kvinnohat i en ny kostym. Kvinnor som inte lever upp till godtyckliga patriarkala ideal är inte kvinnor, eller knappt ens människor. 

Vänsterfeminister som inte kan utläsa och tolka den politiseringen? Anmäl er till mig så kommer jag och hämtar ert medlemskort, så snart semestern är över.