Det är viktigt att träna för att utvecklas. Träning ger färdighet. Till och med att lära mig tycka om vissa drycker har krävt hårdträning. Några som jag njuter av nu, har jag verkligen fått jobba hårt för. Men skam den som ger sig. Tedrickandet var lätt. Rena mjukstarten. Hemma drack vi alltid svart neutralt te med färskpressad citron i. Och det gäller fortfarande. Men det där med kaffe var riktigt svårt. Hur skulle jag lära mig att dricka denna osmakliga svarta sörja? För det ingick liksom i vuxenblivandet att göra det. Och man blev inte behandlad som vuxen innan man drack kaffe. Människor (ofta tanter) höjde på ögonbrynen och fick nåt beklagande sorgligt i blicken och sade med tuttinuttstämma: "Men kära lilla barn … dricker du inte kaffe? Vad ska du då ha? Vill du ha saft?" Ja som du förstår var det inte alls kul.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag minns en gång när jag gick i gymnasiet och gjorde prao på en skola. Där infann sig, som på alla andra arbetsplatser, den där livsviktiga fikastunden. Någon hade med sig tårta och kaffet var obligatoriskt. Eftersom jag var för blyg för att säga att jag inte tyckte om kaffe när någon fröken med bestämd blick viftade med kaffekannan framför min tomma kopp, så sade jag med darrande röst – Ja tack, jag kan ta lite kaffe. Jag nästan spydde, men höll god min och lyckades med nöd och näppe undvika påtår. Det var helt ofattbart att mänskligheten i Sverige verkade längta till sitt 11- och eftermiddagskaffe.
Det tog ända tills jag var 35 år innan jag på allvar började träna mig på kaffe. Det var på grund av en ny kärlek. En som drack kaffe i mängder. Han till och med målade med kaffe. En kopp för honom och en kopp för penseln. Och jag bjöd till, så där som man bara gör när man är nyförälskad. Jag startade med en centimeter kaffe i ett stort glas och resten mjölk. Hoppsan, nu blev jag kaffesugen ... sådärja, nu har jag fixat kaffe med vispad mjölk, toppat med kardemumma. Smask! Nej, jag dricker inte svart. Då får jag träna ett par decennier till.
Men vin då! Hur gick det till att jag blev så förtjust i vin? För jag tycker att det är vansinnigt gott. Nästan så jag får hålla i mig. Vitt eller rött spelar ingen roll. Välgjort ska det förstås vara. Bubbel sitter fint. Gärna en Cremont eller äkta Champagne. Men det började riktigt illa för mig på vinfronten. Jag var inte alls en lovande finsmakare. När jag var 16 år drack jag mig vansinnigt berusad på en flaska Diamant. Ett lågt stående vin av billigaste sort. Det var ju mer "yrsla" man ville åt. (En god vän till mig berättade att han och några kollegor för något år sedan hade vinprovning på de billigaste sorterna. Diamant, Beyas, Tirnave och ett par till. Och att Diamant vann med god marginal som sämsta vin.) Ja, så då när jag var 16 år och utan koll på vare sig mängd eller kvalitet, hällde jag i mig några glas innan vi skulle ta oss till Night Circle som diskot på Fredsgatan hette. Väl där kom jag inte in. Var för full. Vallades tio varv runt kvarteret av vänner. Träning ger färdighet.
Kom in med fysiskt stöd av samma vänner och låg sedan i en soffa och avslutade kvällen med att spy på toaletten. Så gick det till på 70-talet. Sedan var jag bakis i en vecka. Det tog flera år innan illamåendet gick över så fort någon bara nämnde ordet VIN. Men skam den som ger sig. Jag började sakta men säkert träna upp mig. Och nu är jag i världsklass! Himla gott jag tycker det är. Så det är viktigt att inse att det där med träning är avgörande för att man ska förändras och utvecklas i livet. Träning ger färdighet!
