Det slog mig för ett par år sedan då jag såg en dokumentär om Indien och berättarrösten gav en presentation av en mindre by och konstaterade att här har man fortfarande saree på sig. Fortfarande, som att den traditionellt indiska folkklädseln är någonting som måste ersättas av t-shirts och hotpants för att byn ska betraktas som civiliserad.

Striden om vem som är barbar och vem som är civiliserad är pågående, och trånandet efter västvärldens bekräftelse finner inga gränser.

I veckan såg jag många i mina sociala mediers flöde hylla en artikel angående instagramkontot ”The rich kids of Tehran”. De var tacksamma och glada för detta lyxkonto som ger en alternativ bild av landet. Medias bilder av misär har ersatts av elitens bilder på rolexklockor, gucci-bikinis och de senaste bilarna. 

Jag blev chockad över denna positiva reaktion kring ett konto som i sin beskrivning förklarar att man vill motverka bilden av Iran som ett land där man rider på kameler och vill tydliggöra skillnaden mellan araber och perser. 

Givetvis hade jag uppskattat ett konto som visade upp skönheten i landet, så som arkitekturen, kulturen och maten. Även faktabaserad information på hur historia, religion och kultur skiljer från grannländer hade kunnat vara intressant. Framförallt hade jag velat se bilder på hur de lyckas göra en u-sväng i en 40 kilometer lång bilkö, pruta ner ett köp till två procent av utgångpriset eller grilla en så utsökt majskolv vid trottoarkanten. Men då denna alternativa bild levereras av en ytterst begränsad skara rikemansbarn poserandes i armanikostym för att framhäva sin överlägsenhet gentemot grannländerna, så blev jag besviken. Detta som påstås vara en alternativ bild av landet ser snarare ut som screenshots från Keeping up with the Kardashians. Av öst, för väst.

Så jag skrev ett par rader om det, om mindervärdeskomplexet som leder till att man stoltserar med materiella tillgångar och höjer sitt folkslag med ett rasistiskt uttalande. Ett kaos bröt ut på mitt kommentarsfält och än idag i skrivande stund, 48 timmar senare, dör mitt mobilbatteri stup i kvarten på grund av mängden notiser med åsikter.

Det är uppenbarligen ett känsligt ämne, och den röda tråden genom mängden av kommentarer handlar om just omvärldens uppfattning. Försvarspositionen hanteras olika, somliga genom att rättfärdiga handlandet att passa vidare barbartiteln till grannländer, andra genom att inte vilja behöva ge upp sin kultur för att anses vara ett civiliserat folkslag. Somliga glada för reflektionen, andra missnöjda för offentlig kritik. Jag begriper mig inte på detta behov av att behöva få en klapp på huvudet av västvärlden som en frälsning och bekräftelse på att man duger. Är jag en sämre människa om jag har en förkärlek för kameler? Vad spelar det för roll om jag har på mig en kaftan eller en maxiklänning?

Allt detta kaos, för att en 14-årig nordamerikan med unicorn på sin t-shirt ska klicka på like.