Nu måste jag skriva om träd igen. Grönskande träd att hålla sig i, när ingenting annat står stadigt. Nu måste jag skriva om palmerna i Homs i Syrien, allén mitt i ruinerna, genom vilken pansarvagnar kör med roterande kanoner. Under Spanska inbördeskriget red fascister genom lundar av blommande persikoträd. Rosa blomblad över floden Ebro och de drunknande kropparna.
Träden tittar på oss: är ni inte riktigt kloka? Vill böja sig ned, göra något mer än att bara stå där.
I en park utanför mina döttrars dagis och skola står ett enormt äppelträd. Det är underligt men jag har aldrig tidigare tänkt på det. Vi är ju vana vid träd. Träd som blommar och träd som är vintergröna och träd med glödande bladnerver.
Äppelträdet i Sofiaparken i Gävle kan vara uppemot 200 år. Möjligen ett av de äldsta i landet. Anledningen till att jag plötsligt såg det var att det skulle huggas ned. Åtminstone om det var upp till politikerna och byggherrarna. Politikerna hade missat att trädet stod där när de planerade radhusbygge, och sedan blev det för dyrt att dra sig ur. I skrivande stund tycks det dock som om trädet ska få stå kvar. Aktivister har under elva dagar barrikaderat sig vid dess knotiga, lutande stam. Barnteckningar i grenarna. Min dotter och hennes skolkompisar var där och omringade det, som i en väldig omfamning. Jag gick dit med min relativt ointresserade fyraåring som var sur för att det inte finns några äpplen ännu. Skrev på namnlistan, tittade upp i grenverket, kände hur trädet sorgset eller besviket tittade tillbaka. Påminnande om de vandrande träden i Sagan om ringen. Äppelträdet vill också gå därifrån, men kan inte. Tunga rötter långt ned i jorden.
Trädet är, förutom allt annat, en tidsmaskin. Började växa på 1800-talet. Har stått där under två världskrig, men inga bomber över Sverige, inga ruiner. En jag pratade med sa att trädet kan leva hundra år till. Svindlande tid. Jag tittade på min dotter. På en äldre man som satt på en blå plaststol i trädets skugga. Bredvid honom en skylt med efterlysning om fler väktare och försvarare. Trädet har engagerat. Jag kommer att tänka på hungerstrejken för drygt ett år sedan. En helt annan kamp, ett helt annat tältläger, jag tänker inte jämföra på något vis, mer än att det är befriande när människor engagerar sig för andra – om det så är träd eller människor. Det hade varit en obeskrivlig sorg om trädet fällts utan att någon ens kände till dess historia. Och det hade varit outhärdligt om de afghanska ungdomarna, våren 2013, hade fått ligga där utanför Migrationsverket i kyla och regn, och folk bara hade gått förbi. Nu har istället mötet med dem blivit ett minne och en uppmaning för livet, för många.
I Sofiaparken en sen kväll fick en besökande grupp en lektion i pomologi som sträckte sig ända till vildäppelskogarna i de himmelska bergen i Kazakhstan, alla äpplens födelseplats. Så länkas Gävle via trädet ihop med världen.
På Facebook startas ytterligare ett upprop mot en inhuman avvisning. I en gammal artikel som jag sparat säger en på Migrationsverket att varken demokratier eller myndigheter kan fatta beslut med hjärtat. Det är som om han tror att ingenting skulle fungera då.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
