Rasmus Fleischer: Total tillit är totalitärt

”Total trust” heter en alldeles ny dokumentärfilm om hur Kinas övervakningssamhälle yttrar sig för vissa av de drabbade. Bland huvudpersonerna finns den numera fängslade journalisten Sophia Xueqin Huang som spelade en nyckelroll för Metoo-rörelsen i Kina. Vi möter också familjen till en fängslad advokat som förgäves försöker komma med blommor till hans rättegång, bara för att stoppas på vägen i olika spärrar som skyller på risken för covid-smitta.

Till stor del bygger detta övervakningssamhälle på automatisk ansiktsigenkänning. Filmen visar också hur många kineser entusiastiskt välkomnar dessa system. De utlovar inte bara trygghet utan även bekvämlighet när man exempelvis slipper att dra sitt betalkort – det räcker ju att visa ansiktet! (Visst finns det likheter med den brittiska tv-serien Black Mirror, vars episod ”Nosedive” är direkt baserad på Kinas så kallade ”socialkreditsystem”.)

Men praktiken ligger väldigt långt från de cyberskimrande, fullständigt automatiserade visioner som antyds i partiets officiella propaganda. Trots all högteknologi bärs polisstaten i slutändan upp av poliser och åter poliser – en ofantlig mängd mänsklig arbetskraft som Kinas myndigheter sätter in för att punktbevaka de individer som i databaserna flaggats som hot.

I söndags såg jag ”Total trust” på festivalen Beldoc i Belgrad. Att den visades just där har särskild betydelse. Serbiens myndigheter tecknade 2017 ett avtal med kinesiska Huawei om projektet ”Safe City”, där centrala Belgrad ska fyllas med övervakningskameror kopplade till en databas för automatisk ansiktsigenkänning. Först efter att avtalet tecknats inledde Serbiens högerregering processen för att göra sådan övervakning laglig. Samtidigt tycks USA ha nått vissa framgångar i att pressa Serbien att välja bort Huawei till förmån för en västlig leverantör av ansiktsigenkänning – närmare bestämt det svenska företaget Griffeye.