Krönika: Torun Carrfors: Stockholm överbevisar mig alltid när jag börjar tvivla

Sista två minuterna av tretimmarsresan. Gamla stan. Skylten med DN och Expressen. Riksdagen. Vattnet.  Eller tvärtom. De första två. Innan jag åkte tre timmar genom skogarna hem igen.

Jag minns inte när jag började längta hit. Kanske har jag alltid gjort det.Sedan tre år kallar jag den mitt hem. 

Det finns mycket jag hatar med Stockholm. Segregationen. Fattigdomen. Utförsäljningen av vården och allt annat som vi en gång ägde tillsammans. Hur människor med pengar ges allt fler möjligheter att köpa sig förbi köer och system. Hur anonymiteten ibland gör det möjligt att sluta vara medmänniska.

Jag vet att det inte handlar om Stockholm. Det handlar om hela det här landet. Men den här staden har allt för ofta blivit ett skyltfönster för allt jag inte tror på. 

Därför ber jag ibland om ursäkt för den. Och för att jag älskar.

Men det är inte klassklyftor och rasismen. Utan motståndet. Sammanhangen. Människorna. Att den alltid överbevisar mig, när jag börjar tvivla. 

Tiotusentals människor på en fotbollsplan i Kärrtorp. Jag känner mig stark, när vi bär varandra. Luften är kall, men vi går därifrån varma. 

Mina vänner och kollegor som på kvällarna öppnar gömda vårdenheter, för de människor som saknar papper och försäkringar.  Som aldrig glömmer det löftet vi gav till varandra, om alla människors rätt till hälsa och vård.  Som aldrig slår ner blicken eller sänker rösten. 

Organiseringen när politiker vill sälja våra hem, våra vårdcentraler och våra skolor. De är starka. Men även när vi förlorar, är vi överens om att vi vinner något viktigt i vår protest. 

De feministiska sammanhangen. Stora festivaler. Ideellt arbete. Från varje medsyster på tjejjouren till feministiska ikoner på största scenen. En rörelse som bränner och växer och breddas. Som skaver och kräver. Känner hur vi förändrar varandra, och därmed också en del av världen. 

I den här staden har jag älskat, gråtit och dansat. Jag har vunnit, och förlorat. Jag har känt mig uppgiven och hoppfull. Jag har varit förbannad och lycklig. 

Jag har fått vara en liten del av något väldigt bra. 

Så jag åker tillbaka till Värmland ibland. Ser Expressen, DN och riksdagen passera utanför fönstret. Tänker på hur mycket större den här staden är, än så.  

Känner hur den andas ett löfte, om att landet skulle kunna vara annorlunda. Varmare. Rättvisare. 

Vet att jag alltid kommer att älska den för det. 

Torun Carrfors