Vi möttes när jag gjorde research inför ett manus, jag tog med rykande kaffe från ett fik och en påse med färska bullar som tack för att han ställde upp på min utfrågning om att arbeta på en psykiatrisk avdelning. Han tittade på kaffekoppen och utbrast: ”Det är vårt kaffe!” Och så började han berätta om hur han brukade ta med sig samma sorts kaffe till jobbet och hur en en djupt deprimerad ung tjej brukade dricka upp hans kaffe. I slutet av sommaren hade han alltid med sig två koppar och hon började både kamma och tvätta sitt hår. Den första kyssen bevittnades av svanarna i Svandammen samma kväll hon blev utskriven. 

Hon var hans Törnrosa som vaknat ur sin djupa sömn. Han var prinsen som precis i Bröderna Grimms sagor fått utkämpa grymma utmaningar för sin kärlek. Det borde ha slutat lyckligt. Det gjorde det inte. 

Törnrosa var inte bara ett vackert barn, hon var också en känslig själ fångad i en ung kropp. Lärarna la märke till det lika mycket som släkt och vänner. Så alla försökte de ge henne olika gåvor för att klara av sin samtid. Föräldrarna satte henne på den kommunala musikskolan, lärarna i grundskolan gav henne kritisk tänkande och vännerna lärde henne att försvara sig själv.

Under deras första tid tillsammans hade Törnrosa börjat lära sig gitarr från Youtube. Prinsen hade tyckt att det var lite smågulligt att hon trodde att man kunde lära sig spela gitarr som vuxen. En sådan drömmare hon var! Vid 27 års ålder kom Törnrosa in på läkarlinjen. Prinsen tyckte att det var lite småtufft att hon kunde sadla om vid nästan 30. När Törnrosa avslutade sina läkarstudier ville hon åka utomlands som volontär. Prinsen blev nu orolig att Törnrosa återigen skulle hamna i händerna på depressionen. Så han försökte övertala henne att låta bli att åka. 

Prinsen tittade ner i sin urdruckna kaffekopp och såg alltmer vissen ut. Han var strax över 30, vältränad, smart och jobbade nu på ett annat sjukhus, fortfarande som mentalskötare. Och nu hade han dessutom en fru med läkarexamen och drivkraften att hjälpa andra. Hur kunde det sluta i skilsmässa?

Han tittade mig inte i ögonen när han sa: ”Hon förändrades så mycket, jag kände inte att hon behövde mig längre. Eller att jag var tillräckligt bra för henne.”

Vi satt vid stadsparkens kaj och tittade på båtarna och människorna i parken. En bit längre bort lekte några ungar, de skrattade och skrek på arabiska. Oavsiktiligt råkade deras boll hamna i vattnet och vi hjälptes alla åt att rädda den. Den äldre av syskonen var en vaken ung man på 10 år med en ­t-shirt med Che Guevara på. Jag frågade honom om han visste vem mannen på hans tröja var. Ögonen glittrade när han berätta hela Ernesto Guevaras liv och verk. Jag blev tvungen att fråga det jag själv alltid avskydde att behöva svara på, vad han tänkte jobba med när han blev stor. Läkare svarade han utan att blinka. Eller politiker. Eller både och. I Sverige och i Syrien. Han var visserligen född och uppvuxen i Sverige men hans mamma kom från Syrien. Och pappa hade åkt tillbaka till sitt hemland. För att han inte kände sig behövd här i Sverige. 

Jag tittade på Prinsen för att se om han hade hört ungens historia. I den oändligt djupa tystnaden förstod vi allt vi inte kunde säga högt. Ändå fortsatte båtarna att flyta i vattnet, fåglarna att sjunga i träden och barnen lekte vidare i stadens grönskande oas.