Cd-skivorna jag har köpt finns säkert på vinyl också men jag förstår inte den pågående fäblessen för det formatet. Dessutom är och har jag aldrig varit någon samlare av någonting överhuvudtaget. Det är bara innehållet jag vill åt.
Skivorna jag köpte var två super-initierat sammanställda antologier med förbisedd musik från 1960-talets andra hälft. Båda i noggrant urval av Saint Etienne-medlemmen och pophistorikern Bob Stanley som också har författat utförliga omslagsessäer; en konstform som streamingtjänsterna varken har lyckats förvalta eller uppdatera.
Albumen i fråga, ”Liverpool Sunset: The City After Merseybeat 1964-1969” och ”American Baroque: Chamber Pop and Beyond 1967-1971” (båda utgivna av anrika etiketten Ace), kompletterar varandra, utspelar sig ungefär samtidigt på varsin kontinent men i musikaliskt snarlikt utdöende diasporor.
Stanley har samlat musiken som hamnade på efterkälken. På ”Liverpool Sunset” fångar han desperationen hos band och artister som blev kvar i Liverpool när ingen längre letade efter ett nytt The Beatles i deras födelsestad. På ”American Baroque” handlar det om amerikanska motsvarigheter som bestämde sig för att framtidens musik skulle låta som ”Eleanor Rigby” och inte märkte hur denna kammarpop – alltid i polotröja bland höstlöv i parken – i en rasande hastighet hade ersatts av psykedelia, hippieflum och, gud förbjude, tung bluesrock.
Det hörs verkligen i så mycket av musiken i fråga hur den liksom inser att den inte är önskvärd längre, har spelat ut sin roll. Stråkarna är så sorgliga, flöjterna övergivna, refrängerna i melankoliskt mörkgrön moll.
Musiken tonsätter smått perfekt Högdalen, förorten i södra Stockholm där jag bor. Alldeles nyss gick second hand-butiken Andra varvet oväntat i konkurs och slog igen. Det var en av ytterst få anledningar till att jag spontant sprang in i vänner och bekanta från andra områden i Högdalen Centrum. Andra varvet var en klassisk utflyktsdestination. Jovisst, det händer förstås att någon ska besöka det sympatiska kulturhuset Cyklopen och något rocksällskap från utkanterna av min bekantskapskrets med mild ironi hänger på puben Hank’s Heaven. Men inte alls tillnärmelsevis lika frekvent.
Förra veckan var jag bortrest och när jag kom hem hade även Högdalens enda Espresso House, snett över gatan från Andra varvet, bommat igen. Det kändes nästan ännu märkligare. Är inte hela idén med brutalt höjda lokalhyror att det bara är just Espresso House och minst två Bröd & Salt som ska överleva och liksom illustrera att ett område minsann blomstrar?
De här samlingsalbumen tonsätter just det här skeendet, även om de råkar utspela sig i norra England 1967 och strax senare i ett knippe amerikanska småstäder.
Kulturen, musiken, som blev kvar och med näbbar och klor kämpar för sitt existensberättigande när trenden flytt, gått vidare till något annat.
För övrigt... vill jag gärna rekommendera den brittiska författaren Adelle Stripes självbiografiska bok ”Base Notes”, en bok om dofterna som utgör ett helt liv.
