Allt börjar som det ska. Trumman och basen och sedan elgitarren lite försiktigt. Och så den välbekanta rösten långt upp i näsan som om luften tagit en omväg över bihålorna. Snart sitter både detaljerna och helheten. Budskapet är inte bortom omedelbar begriplighet, men ändå direkt överlämnat till lyssnaren att tolka. Det tycks handla om människans roll på vägen mot undergång. Och med en gnutta fantasi kan man hitta en referens till myten om Echo och Narcissus, men det troliga är att den pekar mot romansen med Minnesotas Brigitte Bardot, Echo Helstrom. Eller både och? Man vet aldrig riktigt var man har Bob Dylan. Och det är hela saken.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Upplevelsen kommer svepande som ett rymdskepp i natten med hela sin betydelsebärande kraft att överlämnas till oss små vilsna uttolkare av Dylans livslånga upptäcktsresande i människans infrastruktur. Vi som ibland letar halmstrån där inga halmstrån finns. Och som i vår anonymitet ändå är lika viktiga som den omtalade upphovsmannen. Vad vore han utan lyssnare?
Låten är från Infidels som kom 1983, heter License to kill och är placerad som spår nummer fyra, mellan Neighborhood Bully och Man of peace.
Själva katastrofen inträffar efter två minuter och två sekunder. Rymdskeppet exploderar. Magin är som bortblåst. Stolen jag sitter i är från Ikea. Den står i ett helt vanligt kök, och snart är det dags att sätta på potatisen. Själva musikstycket är 3 minuter och 33 sekunder långt. Det skulle kunna vara en liten evighet, men realtiden knackar på dörren här och nu. Efter två minuter och två sekunder. Allt är raserat.
Hade det inträffat i början hade det möjligen kunnat få passera, men som det är nu är det omöjligt att inte sitta och vänta på tonen. För det är den falska tonen det handlar om. Gitarristen får med en ton i ackordet som inte ska vara där. Det är tydligt och uppenbart. Och visst, om det här hade varit en slarvigt producerad samling sånger med lite lagom slammer och småfalska instrument så hade det varit okej. Men Infidels är en välarrangerad platta. Inte en där infall och plötsliga friheter bereds plats. Det stämmer inte helt enkelt.
Jag har naturligtvis också tänkt tanken att man medvetet låtit det vara som det blev. Bob Dylans vägar har alltid varit lika outgrundliga som smärtsamma. Han blir aldrig vår man på riktigt bara för att vi vill det. En enda ton som avviker från ordningen. Är det vad han vill säga oss? Att vi behöver den mest av allt.
Jag har googlat så att fingrarna nästan domnat bort, jag har frågat och letat men inte hittat en liten ynka rad någonstans om tonen som inte ska vara där. Det är obegripligt att ingen har gastat från kontrollrummet. Ta om det där, det blev lite fel!!
Och jag kan ju inte vara den enda som upptäckt detta. Man behöver inte ens vara musikalisk. Det här ligger på ett annat plan. Som att man inte skulle höra när någon drar med fingrarna på en griffeltavla.
Det som gör mig ledsen på riktigt är att jag inte kan lyssna på en fantastisk låt. En av hans bästa. Fast kanske tycker jag det just för att jag inte kan lyssna på den. En klassisk, mänsklig svaghet att blint åtrå det man inte kan få.
