Jag vet inte hur ni har det, men för mig är det alltid ett stort besvär när jag ska börja jobba igen efter att ha varit ledig hela sommaren. Och vilken sommar sen. Jag säger bara Itaaaaalien, släng dig i väggen! Det är inte ofta i mitt liv jag har längtat efter en molnig dag. Men nu har det hänt. Hjärnan stod still i flera veckor, och kroppen låg mest i liggande läge eller i någon form av vatten.
Och nu när jag skulle dra igång arbetsmotorerna igen kände jag mig liksom utanför tiden. Som ett gammalt ånglok. Stånk, stön, puff och gnissel. Herrejemua. Vad var det jag gjorde när jag jobbade i det där så kallade arbetslivet? Just det, det var något med sceniska uttryck på nåt sätt. Sen borde jag ringa diverse personer och ordna möten och organisera och ansöka och sen kanske... hm... var har jag skrivit upp det någonstans? Vem var vem? Vem hette vad? Spela den där föreställningen? Jaha. Vilka repliker var det nu då? Ordna restaurangkväll med underhållning för 30 personer. Hur gjorde vi det? Hur hann vi få till nåt överhuvudtaget? Fasiken. Jag blir stressad bara av att tänka på allt jag genast behöver göra. Jag borde ha mjukstartat för minst en vecka sedan. Börjat med att öppna kollegieblocket, i alla fall en ynka dag för att fästa ögonen på att göra-listan.
Men med ett långt arbetsliv i bagaget vet jag att jag inte är ensam om denna segstart. Det finns fler. Resten av Sveriges arbetsföra befolkning. Min erfarenhet är att när folk börjar jobba efter semestern så behöver dom ta det riiiktig lugnt. Första veckan ska man acklimatisera sig. Komma till jobbet. Väl där är det många låååångsamma möten, myyyyyycket fika och så upptaktsträffar och fest för att bounda ihop sig med gänget igen. Sen andra veckan när man fått upp farten lite hackar det ändå betänkligt, för hälften av alla andra är fortfarande på semester. Dom kan man inte få tag på förrän om ett par veckor. Jag menar, det tar ju ett tag innan dom också kommit upp i normalfart och klarar av svara i telefon.
Sakta men säkert tuffar vi upp oss till snälltågsfart. Tuff tuff tuff... tuuuut! Sverige är på gång. Nu jäklar ska vi arbeta! Segstarten är borta med vinden. Men vad händer då? Jo då uppstår det ett nytt fenomen som jag kallar tomrum. Till exempel uppstår dessa gärna på fredagar! Då går det inte att få tag på en människa efter lunch. I växeln säger damen, ja eller herren, trött: – Har gått för dagen. Eller – Han skulle komma klockan ett men nu ser jag att det står klockan två. Och sen är det eftermiddagsfika inklusive ett extra toabesök och så vips är det sommar igen. Och då behöver man ett par veckor att varva ner så man är i form att orka med semester igen.
Hur klarar sig Sverige? Blir det något gjort? Ja faktiskt. Mellan toalettbesöken, fikarasterna, mötena, utbildningsdagarna och semestrarna händer det lite grejer då och då. Och kanske är det så att tomrummen och segstarterna behövs? Dom är som ägget i kakan. Det som gör att man håller ihop och orkar jobba intensivt däremellan.
Jag minns det mest allomfattande tomrummet vi har haft i Sverige. Det går tillbaka till 70-talet och hette Ingemar Stenmark. Jag träffade en man som vid den tiden var chef på ett stort mellansvenskt sjukhus. När Ingemar åkte sina åk förlades inga planerade operationer. Jag upprepar – INGA! Det gick inte. Endast de akuta operationerna genomfördes. Resten av personalen (inklusive vårdtagarna) satt bänkade framför tv-apparaterna. Och så var det på alla arbetsplatser och skolor, ner till dagisnivå. Alla tog sig ett tomrum med hjälp av Ingemar. Det var tider det. Men tomrummen och segstarterna består. De tar sig bara nya livsformer. Och mina tomrum nu? Tja… de är min yrkeshemlighet.
