Vill du fortsätta läsa Pennys kolumner? I så fall ska du teckna prenumeration på ETC. Och det gör du här.

Ännu en vecka, ännu ett utbrott av bekymmersrunkande över tonårstjejer. För några dagar sedan blev jag inbjuden till nyheterna på Channel 4 för att diskutera en ny rapport som redogör i detalj för hur unga människor, i likhet med icke-unga människor, missförstår samtycke och lägger skulden för våldtäkt på tjejer. Presentatören, Matt Frei, försökte arrangera ett bråk mellan mig och den andra gästen, Labourpartiets parlamentsledamot Luciana Berger, eftersom det inte är tv-feminism om inte två kvinnor skriker åt varandra.

När vi närmade oss markeringen att sex minuter hade gått, det-är-dags-för-några-avslutande-ord, var det tydligt att Frei klantade sig. Det visar sig att inte ens ansedda programledare med många års erfarenhet har någon aning om hur de ska handskas med den skruvade berättelsen om tjejer och sex och hur vuxna känner för att tjejer har sex och exakt vad det är som är nyheten med allt det här. Han vände sig till Berger och sa – jag citerar –: ”Miley Cyrus – borde vi helt enkelt strunta i henne? Är hon bra eller är hon dålig? Hur skulle du bedöma henne?” Varvid jag var tvungen att hindra mig själv från att skrika Men dra åt helvete dra åt helvete kan du bara dra åt helvete och aldrig säga ett ord till åt kameran framför mig. Vilket vore ett fruktansvärt sätt att behandla oskyldig teknisk utrustning.

När lamporna blinkade att sändningen var över kändes det som om jag precis hade genomlevt ett shakespeareanskt skuggspel av det offentliga samtalet om unga kvinnor just nu, och det gjorde mig rädd. Både Berger och jag hade kommit till programmet för att tala allvar om handlingsutrymme, om utbildning och om hur viktigt det är att respektera unga människor, och i stället snubblade vi från slutshejming till förenklade tiosekundersuttalanden om sexuellt våld till fabricerade kontroverser till att grunna över sexuell myndighetsålder till att avgöra huruvida Miley Cyrus har möjlighet att bestämma själv eller om hon blir utnyttjad eller både och under loppet av exakt sex minuter och tolv sekunder. Det är tydligen inte bara tonårstjejer som är förvirrade.

Tonårstjejer får dock inte lägga ifrån sig manuset om denna smärtsamma, besvärliga förvirring och gå över till nästa ämne. De får inte byta kanal. Moralpanik är det tonläge som jämt används när det talas till och om unga kvinnor.

Det borde alltså inte vara någon större överraskning att den andra undersökningen som kommit den här veckan, en rapport från välgörenhetsorganisationen Girlguiding, visar att flickors självkänsla inte bara är dålig utan att den rasar, år efter år. Som med alla sociologiska studier säger den typ av frågor som ställs – Hur mycket bryr sig tjejer om smink? Hur många använder nagellack, pushup-behå, högklackat? – lika mycket som själva svaren gör, i det här fallet om hur vi prioriterar i fråga om flickor och de kvinnor de är på väg att bli. Om vi inte kan undvika att uppbåda vår onanistiska vrede över huruvida unga tjejer använder pushup-behå eller inte – ständigt dessa vadderade behåar! – borde vi kanske inte bli så förvånade över att ”87 procent av flickorna i åldern 11–21 anser att kvinnor döms efter sitt utseende snarare än efter sin förmåga”.

Tonen i rapporterna om flickors brist på självförtroende och om de envisa myterna om okunnighet om våldtäkt och sexuellt våld är lika nedlåtande som vanligt. Innebörden är att tjejer nojar över sitt utseende, är förvirrade vad gäller sex och samtycke och oroar sig för framtiden eftersom de är antingen lättsinniga eller dumma.

Det är de inte alls. De vet mycket väl vad det är som händer och varför. Det är inte larvigt att tjejer till exempel tror att samhället dömer dem efter hur de ser ut när det är uppenbart att det gör det och kommer att fortsätta att göra det när de har blivit vuxna kvinnor, om vi inte sänker patriarkatet först.

Girlguidingrapporten kommer fram till att unga kvinnor inte bara är olyckliga, självhatiska och cyniska vad gäller utsikterna för jämställdhet, de är också oerhört ambitiösa. De arbetar hårt och de vill göra bra ifrån sig i karriären. Det är inte en motsägelse.

Det krävs att vi är ambitiösa eftersom vi vet att det inte är ett alternativ att vara medelmåttig. Om samhället talar om för kvinnor att vi aldrig kommer att bli älskade eller känna oss trygga om vi bara är normalsnygga eller normalbegåvade eller hyfsat högpresterande så är perfektionism en anpassningsstrategi. Vi får lära oss att vi måste vara perfekta om vi vill ha kärlek och trygghet, och om det inte funkar så betyder det bara att vi inte var tillräckligt bra. Och vi vet att det förmodligen inte kommer att funka så bra. Tjejer är inga idioter. De vet vad det är de utsätts för. De vet vad det innebär för deras framtid i termer av pengar och makt.

Tjejer fattar det. En avgörande aspekt av studien som det inte rapporterats så mycket om är omfattningen av och cynismen i tjejers oro vad gäller ekonomisk jämlikhet och obetalt arbete. Hela 65 procent av alla flickor i åldern 11–21 oroar sig över kostnaderna för barnomsorg, och även om 58 procent säger att de ”skulle vilja bli ledande inom det yrke de väljer” så är 46 procent av dem oroliga för att deras karriär kommer att påverkas negativt om de får barn.

Tjejer vet mycket väl att strukturell sexism innebär att de inte kan få allt det som de får höra att de måste ha. De strävar på alla sätt efter att få allt och vara allt, som det förväntas av snälla flickor, och det har inte knäckt dem än – på gott och ont. Det är en anledning till att unga kvinnor fortfarande gör så bra ifrån sig i skolan och på högskolan trots att våra goda betyg inte blir till framgång i den verkliga världen. Det är en anledning till att vi är så bra på att få sådana där okvalificerade servicejobb: vi släpar inte på det överskott av ego och den önskan om att i första hand bli behandlad som en människa som hindrar många unga män från att delta aktivt i en ekonomi som bara vill ha självutplånande drönare som lärt sig att le tills det värker.

Pressen fullkomligt älskar att spela bekymrad över halvnakna unga damer, företrädesvis med bilder för att främja detta bekymmer. På något sätt förändras inget. Och det är kanske det som är poängen. Kanske är den aldrig sinande strömmen av nyheter om unga tjejer som skadar och hatar sig själva inte delvis till för att öka medvetenheten. Kanske är en del av dess syfte att lugna.

För den som vill ha status quo måste det vara tröstande att höra att unga kvinnor blir straffade och olyckliga när de uppför sig illa.

Jag har sagt det här förut, men jag ska upprepa det: Trots alla dessa nävknytande artiklar om att tjejer överallt är i färd med att svassa in i twerkande, kräkande, självhatisk horighet så bryr vi oss egentligen inte om unga kvinnor, det vill säga inte om kvinnomänniskor som råkar vara unga. I stället bryr vi oss om Unga kvinnor™, fantasi-unga-kvinnor som en symbol för alla våra kulturella våndor. Vi värderar flickor som handelsvaror utan att ge dem den respekt som de förtjänar med tanke på både att de är unga och att de är människor. Att vara femton år är tillräckligt uppknullat som det är utan att en hel kultur ska projicera sina förväntningar, moralneuroser och skuldmedvetna lustar på det här perfekta tomma skalet som det på något sätt är meningen att du ska vara. Gröp ur dig själv och svält ner dig tills du kan svälja hela världens skam.

Vi bryr oss om unga kvinnor som om de vore symboler, inte människor.

Och Miley Cyrus. Å, Miley. 2013 års Zaphod Beeblebrox som avleder uppmärksamheten från makten med vältajmat släggjuckande. Det sätt på vilket Miley Cyrus har låtits dominera flera månader av nödvändig diskussion om unga kvinnor och det de gör, om sex och kändisskap och den dunkande syntetiska korsning av de båda som är popmusik, är det ultimata exemplet på vår skuldmedvetna, kåta fascination för att unga tjejer exploaterar sig själva sexuellt. Vi har diskuterat Miley Cyrus som en kod för en otrygg kvinnlighet överallt i en sådan utsträckning att hon har kommit att bli en sådan.

Det pågående samtalet om Miley är bekymmersrunkande som blivit kött. Miley är inte den enda mycket unga kvinna som gör djärva, originella eller chockerande saker offentligt just nu, men det är hon som får sammanfatta alla tjejer överallt. Miley och inte Lorde. Miley och inte Daisy Coleman. Miley och inte Malala Yousafzai. Miley och inte Chelsea Manning.

Unga transkvinnor och rasifierade kvinnor kan förstås aldrig, hur mycket hjälte de än är, vara tjejen-i-allmänhet. Därför får Rihanna bara vara ett ”dåligt föredöme” för tjejer medan Miley på något sätt är alla tjejer. Hon är såsom vi vill föreställa oss alla tjejer – slank ung vit oskuld som för evigt störtas i fördärvet, vilket låter oss smeka oss till ännu en skräckblandad utlösning.

I verkligheten är inte alla tjejer likadana. Att över huvud taget försöka få en enda kvinna att vikariera för alla kvinnor överallt är en kränkning mot varje kvinna var som helst. Det talar om för oss att vi alla är lika, att trots att samhället är så fascinerat av våra känslor och vår bräcklighet så anses vi vara detsamma, utbytbara. Vi är alla likadana och det förutsätts att vi alla har samma problem. Och det är det som är problemet.

Om ni inte har märkt det så är jag arg.

Jag är arg på ett personligt plan eftersom jag har kämpat i nio år, ända sedan jag själv var en tilltrasslad skolflicka, för en värld där kvinnor kan bli behandlade som människor, och ibland verkar det som om inget har förändrats. Det är lika uppknullat och plågsamt att vara tonårstjej nu som det alltid har varit, kanske ännu mer. Jag är arg eftersom jag under de här nio åren har sett otaliga olyckliga, självhatiska, lysande flickor bli olyckliga, självhatiska, lysande kvinnor som på något sätt har lyckats överleva och ta sig igenom den usla, sexistiska slemhögen av regler och hot och motsägelser och klösa ut en självkänsla som de kan leva med.

De flesta av dem lyckades i alla fall överleva. Inte alla. Och inte alla som gjorde det växte upp och frodades. Jag har sett så mycket smärta och bortkastad förmåga under de här åren att jag vill gråta, och ibland när jag är trött gör jag det också. Det känslomässiga våld som det här samhället utsätter tonårstjejer och unga kvinnor för gör att vi alla blir lidande i slutänden.

Så snälla, lägg av. Sluta ge tjejer motsägelsefulla budskap. Sluta tala om för dem att de inte är något värda om de inte är sexiga, vackra och villiga och sedan skambelägga dem tills de tror på att om de blir våldtagna måste det ha varit deras eget fel eftersom de klär sig som slampor. Sluta tala om för dem att de måste vara högpresterande och självständiga och inte vara beroende av en man och sedan hata dem för den lilla frihet de lyckas behålla. Sluta lära unga kvinnor att hata sig själva. Lägg av.

För nu ska jag berätta något annat om dagens unga kvinnor. Jag ska säga det långsamt och tydligt så att ni inte glömmer det fullt så snabbt. Dagens unga kvinnor är lysande.

De. Är. Lysande.

Om du inte är överväldigad av hur smarta, orädda och helt jävla fantastiska unga kvinnor och flickor är just nu så har du kanske kollat på för många twerkingvideor eller bara följt det slags nyhetsrapportering som lugnar oss med att jodå, unga tjejer är olyckliga, precis som de förtjänar. Men du måste sitta som klistrad framför Bangerz i princip konstant för att missa hur jäkla bra den här generationen är.

De är verkligen bra alltså. De vet vilka utmaningar som väntar dem och de är fast beslutna att klara av dem. De är lika skärpta och ambitiösa som Generation Y, bortsett från att de har växt upp med internet och inte inbillar sig att de kan gå hur långt som helst bara de uppför sig. Det är inte min mening att dra alla över en kam – jag har också träffat hänsynslösa och tråkiga tonårstjejer i mina dagar. Men trupperna håller på att rycka upp sig och bli nästan lika sensationella som de kommer att behöva vara för att lyckas rensa upp i röran som deras föräldrar ställt till med.

Jag tror att dagens unga kvinnor fortfarande har möjlighet att växa upp och rädda den här grymma världen.

Men om vi missbrukar det löftet, om vi fortsätter att göra dem illa och förolämpa dem och behandla dem som skräpsymboler för vår egen skam, då förtjänar vi kanske inte att bli räddade.