Det var ett tag sedan. Jag vet inte om studenterna var först, men klart är att vitsar om den fruktansvärda kemikalien diväteoxid dragits till förbannelse i minst femton år. Man kan tycka att poängen är gammal. Att en grej som de flesta vid det här laget hört i olika varianter kanske inte är det bästa valet för den som vill imponera med sina avancerade kemikunskaper, lite som de självutnämnda språkfascisterna som kanske borde komma över ”brun hårig sjuk sköterska”. 

Åtminstone borde det väl inte längre kunna ses som originellt. Men så länge det fortsätter leda till internt ryggdunkande och ”höhö” bland de andra som också redan vet att allt är kemikalier eller att man inte ska särskriva kommer poängerna återanvändas vidare. 

Visst, man kanske inte bidrar till att upplysa de kemikalierädda om att allt är toxiskt i tillräckligt stora mängder genom att fnissa åt diväteoxid i ett kommentarsfält på Vetenskap och Folkbildnings facebooksida, men man kan i alla fall få visa sig vara en av de smarta. 

Vardagstyckandet har under det senaste året fått mig att tänka på dessa särskrivnings- och vattenskämt. Alla snackar mens och känner sig progressiva. Vid sidan av all mer eller mindre seriös debatt pågår ett närmast tvångsmässigt upprepande av klurigheter, till exempel att vi måste göra något åt alla svenska skatteflyktingar som kostar så mycket pengar. 

Poängerna i sig är ofta bra. Men man kan undra om det finns något som är så otroligt smart att det håller för att återkomma hur många gånger som helst – ena veckan som en krönika, nästa gång i form av en seriestripp och därefter som en facebookuppdatering från en lagom folkkär kändis – utan att bli helt meningslöst utöver det där interna ryggdunkandet från andra som redan höll med från början. För den interna beundran och den egna stoltheten över det där man fick till finns ju alltid kvar. Alltid ett par stycken som inte läste krönikan och som tycker seriestrippen är strålande, spot on, originell. Höhö, där fick vi till det, det där har de minsann inte tänkt på, rasisterna. Just det: de där, de som inte kommer se den här kluriga serien heller och som antagligen inte hade påverkats även om de gjorde det. 

Men genom att dela en upprepning på Facebook har man i alla fall visat kompisarna att man också är en av dem som tycker så här. Man har gjort sin plikt – det man inte skriver antas man inte heller tycka. En skribent som i underhållningssyfte raljerar över oväsentligheter bryr sig inte om de stora samhällsproblemen. 

I största allmänhet är en icke åsiktsdrivande text närmast oanständig – för att ingen ska tro att författaren är ovetande om världens tillstånd bör spänningsromaner innehålla åtminstone en totalt random scen där polisen tänker på hur dumt det är att vara rasist medan hen dricker sin morgonlatte på väg till jobbet. Samhällskritik är en moralisk skyldighet alldeles oavsett hur den framförs. 

Vad är det egentligen för fruktansvärda saker som kommer hända om vi som inte har något nytt att komma med helt enkelt överlåter debatterandet åt dem som gör det bra? Kommer grannen tro att vi tycker det är helt okej att bränna asylboenden? Förvandlas vi till menshatande ickefeminister? Rätt tveksamt. 

Att garva åt samma skämt fjorton gånger är inte aktivism. Det är snarare rätt slappt, ett riskfritt sätt att visa sig vara en sån som tycker, men utan att behöva diskutera, analysera eller tänka närmare på saken.