Jag vet inte hur många gånger regeringen beskyllt svenska föräldrar för att vara dåliga. I våras sa Kristersson: “Föräldrar ska veta att om man låter sina barn växa upp i kriminalitet, då är man inte en bra förälder”. I Agendas partiledardebatt häromdagen slog han till igen: “Om man låter sina barn växa upp rakt in i gängkriminalitet, då måste staten gripa in och ta barnen från föräldrarna”. Om någon självrannsakan följde på det? Hehe.
Nej, inte bara fuckar man upp allt för de som bor i orten för att sedan säga “de som låter sina barn bo där…”. När Kristersson svepande förmanar dessa föräldrar tycks han ha glömt bort detaljen att staten ju är förälder själv. Och som sådan kanske den sämsta av dem alla.
Barn som har det särskilt tufft tvingas ibland tvångsomhändertas för att få en tryggare uppväxt. Uppsåtet från de sönderarbetade socialsekreterare som utreder barnens situation är gott, det tycker jag faktiskt att vi kan anta. Problemet är bara att samhället inte förmår ta hand om de barn som de tar vårdnaden över. Mest anmärkningsvärt är det helvete som möter de barn som placeras, med allt från självskadebeteende till gängvåldsbagage huller om buller, på institutioner direkt i statens regi. Sis-hemmen. Mycket kan de kallas, men förebilder för gott föräldraskap är inte en av dem.
Hur man är en bra förälder finns det lika många svar på som föräldrar. Men några basic grejer kan vi väl ändå vara överens om? Psykiskt och fysiskt våld till exempel: inte bra. Jag skriver ner det. Villkorslös kärlek: bra. Otrygghet, känslomässig kyla, skuldbeläggande: dåligt.
Men när Riksrevisionen i våras presenterade sin granskning över samtliga 21 Sis-hem var bilden tydlig: barnen är många gånger inlåsta i en livs levande mardröm, dold för samhällets insyn. Sexuella övergrepp, misshandel, kränkningar, gängrekrytering, radikalisering, droger, hot. Vänta… Vad var det som de skulle skyddas från nu igen?
Om föräldrar hade behandlat sina barn på samma sätt som staten behandlar de barn man tvångsomhändertar skulle de tveklöst förlora vårdnaden. Hur de här barnen hade haft det om de blivit kvar hemma är svårt att veta. Men lättjan som dessa barn behandlas med från statens sida är motbjudande.
Den syns inte bara i den sorgliga statistiken för Sis-hemmen. Den syns i arbetsbördan för de nyexaminerade socialsekreterare som utreder barnets behov. Den syns i låga löner och bristande kompetens bland de som ska ta hand om dem. Den syns i undanglidande från ansvar.
Alla föräldrar gör misstag. Det försöker jag påminna mina föräldravänner om. Mitt ord kanske inte väger så tungt, men turligt nog påminner de också varandra, föräldravännerna. De vet ju liksom hur svårt det är. Regeringen jobbar annorlunda.
Sedan den 1 juli kan hela familjer vräkas om något av barnen bedöms vara gängkriminell. I Malmö kan det exempelvis handla om cirka 55 hushåll med 30 minderåriga barn, enligt Hem & Hyra. Hur att hamna på gatan ska öka familjernas möjlighet att vara bra föräldrar är oklart. Men att hjälpa är inte heller syftet. Istället tycks man tro att föräldrarna ska se lagen som något slags peptalk, som ska skaka fram en tidigare dold men magisk superkraft. Häpp! Om de bara ansträngersig lite, så slipper det ju bli så där tråkigt! Jag dristar mig att notera ytterligare en dålig metod på föräldralistan: hot. Den kan vi väl också enas om? Snälla?
En utredning görs just nu av hur Sis-hemmen kan omstruktureras. Men ansvarstagandet, ursäkten, lyser med sin frånvaro. Det är magstarkt från någon som påstår sig vara bättre.
Hur illa det kommer hinna gå för de flickor och pojkar som sitter inspärrade nu i väntan på förändring vill jag inte ens tänka på och det verkar inte regeringen heller vilja. Men Ulf Kristersson, kan jag få be dig om en sak? Titta dig i spegeln. Det minsta man kan begära är att staten slutar peka finger åt hur dåliga andra är på något man själv så fatalt misslyckas med, trots att man inte bara sitter på alla resurser tänkbara – man till och med beslutar om dem.
