BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Ta det här med ytligheten, till exempel. Här hänvisar man till att man svajpar - en ganska billig poäng som tycks handla om att man väljer och väljer bort bara efter att ha sett en bild. Det kan man ju göra - en bild kan dessutom ge en ganska bra känsla av huruvida en person är någon man har något gemensamt med eller om den berör en på annat sätt än snygg eller inte snygg. Man kan också läsa folks presentationer. De flesta har ändå skrivit någonting eller lagt upp fler bilder som visar någon form av personlighet.

Och relationerna? Ja, jag vet inte, men några av de mest fantastiska förhållanden jag känner till började just där. Människor som hittat en typ av själsfrände som antagligen inte hade dykt upp på den typ av dejtingsajter där man ska fylla i sin värdegrund och matchas med folk utifrån åsikter om förhållanden och politik. Tinder är väl annars som livet i största allmänhet, antar jag. Ibland blir man ledsen, besviken, sårad eller så tycker man bara att någon man träffar är en jävla kuf och vill komma ifrån dejten ganska omgående. Eller så har man sex, eller blir ihop eller något annat.

En ganska bra och inte alls speciellt misärartad eller ytlig grej tycker jag, det här med att man träffas, tar det lite avslappnat och låter saker bli vad de blir. Då får jag nog mer ångest av att tänka på de mer ambitiösa dejtingsajterna där den som inte nödvändigtvis letar efter någon att gifta sig med kallas oseriösa.

Jag hade varit singel i ungefär ett halvår efter ett jättelångt förhållande när min son tyckte att jag skulle “ge Tinder en chans” (jag är efter att ha tjuvlyssnat på hans samtal med sina mostrar helt säker på att han egentligen menade “Mammut, du behöver ligga” men inte ville göra mig obekväm). Efter allt tjat om Tinder som samtidens misärytliga uttryck för 20-35-åringarnas kärlekslängtan och bekräftelsebehov var jag helt inställd på att det skulle vara helt fruktansvärt, så jag blev ju väldigt förvånad när det visade sig att man får bläddra förbi en rätt stor mängd vänliga ansikten, sympatiska presentationer och “säkert jättefin men inget för mig” innan den första närbilden på stånd i mjukisbyxor dyker upp. Som om det inte räckte med att folk åtminstone vid första anblicken verkade uppföra sig hyfsat var de samtal som uppstod med mina matchningar både trevliga och roliga. Hade jag tur? Var det här med trevligt och givande Tinder ett lokalt estniskt fenomen?

Tydligen inte, kunde jag konstatera när jag efter en romans med en ung och deprimerad estnisk arkitekt, som jag kunnat tänka mig något mer med men som inte hade kommit över den undersköna dottern till en känd alternativmusiker från Tallinn, gjorde ett försök att kolla raggläget i Göteborg också, ifall att. Även här fanns det gott om personer jag kunde tänka mig att träffa, sympatiska, roliga människor även om det i högre utsträckning var presentationer som helt och hållet fokuserade på att rabbla upp politiska ställningstaganden och åsikter.

När jag hade svajpat så mycket att de flesta som fanns kvar i Tallinn var en lång rad av Silver, 25, med profilbild taget snett nedifrån i en bil utökade jag sökningen till att också innefatta tjejer och fick en av dessa små kulturkrockar som någon gång måste komma när man hittar ett nytt hemland: de estniska tjejer som dök upp var få och antagligen hetero (eller så tyckte alla att jag var jätteful). Utom möjligen den undersköna Triin som blev min enda kvinnliga matchning men som försvann när jag föreslog att vi skulle träffas. Men ändå, det var ju småsaker.

"Jag tror inte det är Tinder som är konstigt. Det är kärleken."

Kort och gott: Tinder var skitkul (jag tog bort det för ett tag sedan på grund av kär i ett Tinderragg). Den enda som fejkade känslor och djupare avsikter för att få ligga träffade jag inte på Tinder utan Instagram och det andra är sådant som händer i alla fall: någon är olyckligt kär i någon annan (och arkitekten har sedan vår romans blivit modell i reklam för estniskt mustaschvax så det kanske var lika bra så), en annan hade det kunnat bli fantastiskt med men han bor i Moskva och lyckades till slut hitta en punkarvegan bland alla meningsmotståndare på hemmaplan, någon är så mycket mer intresserad än en själv att det enda snälla är att avsluta det hela, med ytterligare en är båda mesiga och fattar inte att den andra är intresserad. Alla dessa har jag kvar som vänner. Fina vänner är bra.

Jag tror inte det är Tinder som är konstigt. Det är kärleken, dejtandet och det sociala livet i största allmänhet som är konstigt. Världen som helt enkelt innehåller en hemsk massa människor som har skumma saker för sig. Om inte annat börjar det här pratet om ytliga Tinder kännas sjukt ooriginellt, så här är några andra fjantiga samtidsfenomen som vi kan tjata om som omväxling:

Folk som går i cykelbanan och sedan klagar på cyklister, det även när det är korrekt helt meningslösa överanvändandet av ordet “bokstavligen” och dyr, hipp och socialt accepterad öl som heter något med “punk” eller “rebel”.

Bäst: Känslan av manus som går mot om än inte tryckfärdigt så i alla fall leveransfullständigt.

Sämst: Trafikpuckon. Speciellt om de hellre riskerar att köra ihjäl barn än lägger ett par sekunder på att kolla sikten innan de kör om.