Det som slog mig först var hur tomma alla lägenheter kändes. Som om mäklarnas homestaging-konsulter hade försökt skapa sorgligt skalenliga miniatyrkopior av de alltid lika ödsliga loft i Dubai eller Miami där Vin Diesel, Megan Fox och Jason Statham bara tar en dusch i förbifarten innan de sätter sig i sina röda sportbilar igen. Inga bokhyllor, personliga tillhörigheter eller tavlor. En gigantisk tv på väggen och en säng. Kanske – men bara kanske – ett bord att kasta bilnycklarna på.  

Fönster och kök? Äh, huvudsaken att det finns ett gym, en parkeringsplats och, helst, en strippklubb där drogkarteller hänger i väldigt snabba solglasögon i närheten.  

Man ska aldrig underskatta den allra bredaste populärkulturens inflytande på, well, precis allt.  

Senast jag gjorde något snarlikt var i frivillig brittisk exil för sisådär femton år sedan. Efter ett halvt decennium i London kände jag att det nog var dags att kanske försöka köpa ett permanent hem. Och jag åkte på lägenhetsjakt med karta och kompass i sydöstra Londons då fortfarande hyfsat ogentrifierade områden.

Där hade Timbros redan antydda våta dröm om en bostadsmarknad utan några reglerade minimikrav på beboelig standard sedan länge förverkligats. Ingenting – vare sig i hyreslägenheter eller bostadsrätter – kunde tas för givet. Vill du ha rinnande vatten? Det ingår inte men det finns en toalett på ett trevligt kafé bara två kvarter bort. Spis? Nej, den du såg i annonsen tillhör den förra hyresgästen och den tar hen med sig innan du flyttar in. Kylen också, förstås. Och diskhon. Fönster? För det här priset och med det postnumret ska du vara glad att både golv och ytterdörr ingår. Eller, vänta, jag måste kolla om ytterdörren verkligen gör det. Jag ringer tillbaka till dig om ett litet tag.

En morgon vaknade jag av ett märkligt ’plopp’-ljud; en liten svamp hade trängt sig igenom sovrumstakets målarfärg. Det var den slutgiltiga droppen som gjorde saknaden efter svensk standard starkare än glädjen över att ha Ladbroke Grove precis utanför dörren.

Men under de sju år som hunnit fly var det ett – redan då – brutalt nyliberaliserat Sverige jag återvände till. I min exil hade jag börjat romantisera något som under min frånvaro hade avvecklats i ganska rask takt.

Sverige hade förvandlats till ett land där man faktiskt får skylla sig själv om man inte har valt sina föräldrar med största möjliga omsorg. Och nu, lite mer än ett decennium senare, eskalerar detta så snabbt och furiöst att jag på allvar börjar tro att den politiska framtidsvisionen är att samtliga medborgare innerst inne verkligen förväntas aspirera till att en vacker dag kunna leva i en Vin Diesel-film.