”Håll käften och sjung.”
Jag vet att det är mångas önskan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men man kan inte tillfredsställa alla. Särskilt inte när klockan bara är en handfull minuter från midnatt.
Eller lite mer exakt; när tio procent av tiden har gått sedan några av världens ledande klimatforskare konstaterade att vi nu har tre år på oss att vända utsläppskurvan brant neråt, för att ha en chans att klara Parisavtalet.
För utsläppen minskar inte. De ökar.
Hur är det möjligt?
Det är möjligt för att det är vårt medvetna val. Det är möjligt för att oppositionens miljö- och klimatbudget är betydligt mindre än den ynkliga procent som satsas idag. Och det är möjligt för att det finns flera olika klimatkriser.
Låt oss börja med att för nittioelfte gången konstatera att utsläppen av växthusgaser fortsätter öka. Och att halten koldioxid i atmosfären fortsätter att accelerera i en hastighet som ur ett större geologiskt tidsperspektiv närmast kan liknas med när man trycker in WARP-knappen i en Star Trek-film.
Och då ska vi komma ihåg att vi redan befinner oss på nivåer som är högt över de som krävs för att orsaka en katastrofal issmältning på Grönland, i Arktis och Antarktis.
Och nej, det är ingen slump. Det är ett medvetet val. Och så här kommer det självklart förbli tills vi bestämmer oss för att vårt enda överordnade mål inte längre är ökad ekonomisk tillväxt, utan att radikalt minska våra utsläpp; att så fort som möjligt stänga oljekranarna och anpassa oss till den nya verklighet som världens forskarkår ovillkorligen hänvisar oss till.
För vi kan inte ha båda. Åtminstone inte som huvudmålsättning.
Vi kan inte fortsätta att trycka i oss de kakor vi vill behålla.
Förr eller senare måste vi välja – frågan är bara vad?
Det saknas ju som bekant inte valmöjligheter.
I det pågående informationskriget har det uppstått en marknad där var och en kan köpa sin egen sanning; sin egna hållbara framtid. Och klimatkrisen är inget undantag.
Den vanligaste klimatkrisen säljs inte sällan av dem med eget ekonomiskt intresse i den omställning som krävs. Och den krisen är egentligen allt annat än en kris. Den är snarare en möjlighet; en chans att slå följe med den gröna tillväxt som garanterat inte kommer kräva minsta lilla begränsning av vår nuvarande livsstil. Vi kan lugnt shoppa och flyga vidare i evigheters evighet.
Men det finns en annan kris. Och den säljs inte alls. Den bara presenteras av forskare och miljörörelse som en kärv verklighet; en vägs ände för det eviga expansionssamhället där allt ständigt måste bli större och mera. En akut kris där vi måste ändra våra vanor.
Gissa vilken kris som säljer bäst?
Och gissa vilken som flest politiker väljer att ställa sig bakom?
Problemet är att i det mer populära alternativet så har man lämnat ute några små detaljer. Som till exempel att krisen är en kris – och inte i första hand en möjlighet.
Mänsklighetens största hot genom världshistorien drunknar i ett hav av hållbarhetslöften om en framtida, evigt ”grön” tillväxt.
Här hörs inte de smältande isarna. Här pratar man inte om hur det globala, industriella jordbruket riskerar vår egen framtid. Och här berättar ingen om hur världens regnskogar nu skövlats så hårt att de inte längre förmår att binda koldioxid och istället släpper ut 800 miljoner ton koldioxid i atmosfären.
En av människans bästa egenskaper är vår förmåga att anpassa oss till förändring. Och även om vi inte alltid välkomnar förändringarna så har vi en enorm förmåga att vänja oss när vi väl står inför livsavgörande händelser.
Den sjätte massutrotningen som pågår runt omkring oss är en livsavgörande händelse. Smältprocessen på Grönland, i Arktis och Antarktis är en livsavgörande händelse. Det faktum att vi levt i en extremt ovanlig tid av klimatologisk stabilitet – en stabilitet som möjliggjort civilisationers uppkomst – och att vår livsstil gjort att den epoken nu ligger bakom oss, är en livsavgörande händelse.
Men de historierna hörs inte eftersom vi dränker dem i en flodvåg av skräp.
Vi har uppnått så mycket.
Men ur ett hållbarhetsperspektiv så har vi misslyckats på varenda punkt.
Och om vi tror att det som har skapat den här krisen, kommer ställa allt till rätta, då tror vi fel.
Nu är tid för en ny väg.
Vi behöver tekniken. Vi behöver det hållbara jord- och skogsbruket. Vi behöver sätta radikalt minskade utsläpp framför ökad tillväxt. Men mest av allt behöver vi oss själva; och vår makalösa, mänskliga förmåga till förändring.
Fotnot: Malena Ernman är ny medarbetare i Dagens ETC.
