BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag insåg att det ojämställda samhället inte bara påverkade den plågsamma idrottslektionen där två elever skulle välja medspelare till sitt lag. Utan också påverkade min hjärna. Vad jag visste och vad jag mindes. 

I min hjärna återfanns det nästan bara män. Beatles, Jimi Hendrix, Frank Zappa. Shakespeare, Fröding och Dickens. Einstein, Watt och Nobel. Min omgivning hade skapat ett referenssystem i min hjärna som var oerhört enkönat. 

Vid något nyår kort därefter bestämde jag mig för att kommande år aktivt välja bara böcker och musik med kvinnliga avsändare. Några år senare kom sociala medier. Jag kom ihåg mitt gamla löfte och valde att börja följa kvinnoidentifierade personer på Twitter. 

Jag kan inte påstå att en helt ny värld öppnade sig. Eller att verkligheten på något sätt egentligen förändrades. Men för mig var det viktigt att försöka få kontroll över min tonårshjärnas innehåll. Att den skulle få innehålla fler referenser än bara män. Jag hade glömt bort det nyårslöftet i sig, men vet att det så klart har påverkat mina val sedan dess. 

I helgen började jag äntligen läsa En annan historia som Lina Thomsgård varit redaktör för. Hennes förord påminde mig om mitt gamla löfte och om precis det där som jag kände igen mig i. Upptäckten av att viktiga konstnärer, upptäckare och personer hade undanhållits mig, bara för att de var kvinnor. 

Det sorgliga är också att hon skriver om att det inte bara handlar om skolans historieböcker där 87 procent av de som nämns är män. Utan också om hur vi skapar vår egen nutidsberättelse, där mäns synlighet i media är 70-procentig och om de intervjuas i egenskap av experter är de än fler, då 8 av 10.  Både historia- och medieskildringar är ju därmed att betrakta som en form av påhittad sanning, eftersom världen aldrig har bestått av varken 70 eller 87 procent män. 

Min första tanke var att skriva en text om hur trött jag blir av det här. Hur sorgligt det är att kvinnors gärningar i så stor utsträckning anses oskrivbara. Hur förbannad jag är över att min 13-åriga brorsdotter kommer växa upp och tvingas till samma kvinnotomma referensbibliotek som mitt. 

Men när jag känner efter är det inte trött jag är. Utan glad över boken. Glad att det går att omskriva eller tillskriva historien fler berättelser. Glad över att personer som Oum Kalthoum, Johanna Bovall Hedén och Sister Rosetta Tharpe hamnar i min hjärnas minne. Glad över att min brorsdotter har födelsedagskalas och jag får ge henne chansen till en mer rättvis bild av historien. För kanske kommer hon få berätta historien för släkten efter oss, om tiden när kvinnors erfarenheter fortfarande i så stor utsträckning ansågs oskrivbara och hur vi tillsammans ändrade på det.