Jag minns den gröna bäddsoffan i vardagsrummet som mamma sov på när min bror fortfarande bodde hemma och rummen inte räckte till. Jag minns min vita våningssäng som jag överraskades med på Ikea när jag fyllde tio år. De hade satt en röd rosett på skyltexemplaret mitt i varuhuset.
Nu flyttades allt, lägenheten tömdes på resterna av mammas, och mitt, liv.
Medan pappa och mina äldre syskon packade ned min barndom i kartonger satt jag i köket och grät. Hon skulle aldrig återvända dit. Hon skulle aldrig röka sina egenrullade cigaretter under fläkten med askkoppen på spisplattan. Hon skulle aldrig fylla och tömma den lilla minidiskmaskin vi hade på disk-bänken.
Hon skulle aldrig komma tillbaka.
När jag nu går förbi huset igen, när jag sitter på gräsmattan och ser upp mot det som en gång var vår balkong, tänker jag på den stora orangea hockeyhjälm som mamma tvingade på mig när jag skulle åka skateboard utanför huset. Hur hon alltid höll koll genom köksfönstret.
Jag tänker på när hon låg i badkaret och berättade om operationen som hon behövde göra. Att de skulle ta bort hennes äggstockar. Jag skojade om att hon åtminstone skulle slippa få fler barn. Jag minns hur hon skrattade. Några månader senare skrattade hon inte längre.
Då hade hennes hud kallnat, och mitt tolvåriga hjärta hade brustit.
När jag nu promenerar hem längs mammas gata ser jag hur mycket som har förändrats. Nya hus har byggts. Tobaksaffären dit jag gick med en lapp från mamma och köpte cigaretter har bytt namn. Djuraffären där jag gjorde min första praktik är nu ett gym som är öppet 24 timmar om dygnet. Min barndoms gator ser jag nu genom vuxenögon.
Länge var jag rädd för att återvända. Känslorna jag lämnade med var så starka, så brutalt sorgliga, att jag inte ville tillbaka. Ibland blir geografiska platser just så förknippade med vissa känslor att tanken på att uppleva några nya där känns helt omöjligt. För jag kan rita en karta över alla Stockholms-gator, bänkar och busshållplatser som har ramat in de stora händelserna och känslorna i mitt liv. Platser som får minnen att komma tillbaka.
Det var det jag var rädd för när jag satte foten på mammas gata igen. Men det gjorde inte så ont som jag befarade. Mycket har hänt på 17 år. Med området, och med mig. Livet har gått vidare. Det blommar andra blommor här, blåser andra vindar.
Samtidigt, hur mycket allt än förändras runt omkring mig kommer den där gråtande tolvårige pojken alltid att finnas kvar. Han har hållit min hand genom alla år, och kommer aldrig riktigt att släppa taget.
För jag tröstar honom fortfarande.