Litar du på samhället? På välfärden? Känner du dig trygg med att om du blir sjuk, arbetslös, gammal eller på något sätt behövande så kommer systemet att finnas där och fånga upp dig? Inte? Nej, du har kanske har hört om de som utförsäkrats, om de långtidsarbetslösa som tvingas göra låtsasjobb, om fattigpensionärerna och om den stadigt växande gruppen människor som fallit ur trygghetsnätets grova maskor. Du är inte ensam. Tilltron till välfärdssystemet sjunker och en ny myndighet ska inrättas: utbetalningsmyndigheten. Men tyvärr inte för att se till att alla får vad de har rätt till och behöver, utan för att ingen ska få en krona för mycket.
Utbetalningsmyndigheten inrättas för att minska fusk och bidragsbrott – och samtliga utbetalningar från de statliga välfärdssystemen, som exempelvis pensioner, bostadsbidrag och sjukpenning samt a-kassornas ersättningar ska gå via transaktionskonton hos dem. Ett antal ytterligare verksamheter kommer att ha informationsplikt. Syftet med den nya myndigheten är enligt Elisabeth Svantesson att ”värna skattebetalarnas pengar och upprätthålla förtroendet för välfärdssystemen”. Men vad som egentligen händer är att enskilda nu ska straffas för den skurkmarknad som privatiseringen av välfärden skapat.
Det finns onekligen allvarligt bidragsfusk. Det faktum att vi har en privat utförarmarknad som suger ut offentliga medel är väl egentligen illa nog. Men utredningen som föregått beslutet pekar också ut just företagen och att de står för ”mer avancerade angrepp på välfärdsystemen”. Till vilket pris ska de privata utförarna få härja? Med det uttalade syftet att kunna behålla modellen där företag kan motta olika former av stöd och vara en del av välfärdssystemen beskrivs ytterligare kontroll som en förutsättning. Med på tåget tvingas alla vi andra som nu ska kontrolleras ytterligare. Hej vilt görs enskilda som fyllt i en ansökan fel eller glömt anmäla ändringar och avancerade eko-brottsupplägg till samma skrot och korn.
Svenska myndigheter lägger redan mer och mer resurser på att hitta felaktiga utbetalningar och kräva dem tillbaka. Anmälningarna om bidragsbrott slår nya rekord och runt om på landets socialkontor rekryteras till särskilda utredartjänster, endast avsedda att hitta felaktiga utbetalningar. Till sin hjälp har de idén om ”bidragsfuskaren” som fått rejält uppsving på senare tid. Denna lata, skrupelfria individ som helt saknar respekt för både det gemensamma och för lagar och regler är en användbar figur som legitimerar alltmer avancerad, tidskrävande och svåröverskådlig handläggning vilken såklart kostar därefter. ”Bidragsfuskaren” används för att driva ideologiskt motiverade sysselsättningscirkusar, krav på ”motprestationer” vilka som helst, och ständigt nya integritetskränkande utredningar.
Ändå verkar ersättningarna inte direkt flöda ut ur systemen. I fattigdomsrapporten 2019 konstaterar Sveriges stadsmissioner att närmare 60 procent av deras mathjälp ges till människor med långvarigt försörjningsstöd, varav en stor del är barnfamiljer. I den senaste hemlöshetsrapporten från 2023 vittnar samtliga landets tio stadsmissioner om hur biståndsbedömningen blivit allt restriktivare samtidigt som antalet vräkningar ökar. Hela temat för fattigdomsrapporten 2021 var ”de ohjälpta” – alltså den växande grupp människor som har rätt till samhällets stöd, men som av olika skäl ändå inte får det. På stadsmissionerna, kvinnojourerna och runt om i civilsamhällets organisationer arbetar man med att stötta och hjälpa människor i oändligt många, snåriga och påfrestande myndighetskontakter. Det är inte lätt att göra rätt och det finns sannerligen inga stora pengar att hämta.
För oss vanliga dödliga handlar den bristande tilltron om otrygghet, om rädslan att systemet inte fungerar och att vi pytsar in våra pengar i något som sedan ändå inte finns där när vi behöver det.
Att folk får vad de har rätt till och slipper behandlas som potentiella brottslingar är fortsatt bra mycket viktigare än att någon fått en vab-dag för mycket.
När det vi behövde var enklare, generösare och öppnare trygghetssystem fick vi ytterligare en myndighet för åtstramning och kontroll. En minst sagt sorglig prioritering, när välfärden sen länge inte klarar av sitt kärnuppdrag.
