I början av oktober slog en nyhet ner som en bomb, åtminstone för dem som det berör: den statliga utredningen om adoption ska enligt uppgifter komma att föreslå ett förbud för internationella adoptioner. Utredningen som leds av Anna Singer har bett om att få tid till mars nästa år för att då lägga fram sina slutsatser.
Skulle Sverige fatta ett sådant beslut skulle det följa en internationell trend. Danmark och Norge har redan, efter rapporter om oegentligheter, förbjudit internationella adoptioner från flera länder. Sverige är ett av världens mest adoptionsvänliga länder med ett högt antal adopterade i relation till befolkningsmängd. Sveriges statsminister är själv pappa till tre barn adopterade från Kina och var tidigare ordförande för den största organisationen i branschen, Adoptionscentrum.
2019 hade jag ett längre kontrakt på Östgötateatern, vars chef Nils Poletti hade givit mig fria tyglar att göra teater. Den sommaren hade Madeleine In Hwa Björk sommarpratat om sin adoptionshistoria. Jag upptäckte att hon bodde på landet i Östergötland, inte långt från Norrköping. Vill du jobba med mig? frågade jag henne och ett samarbete startade, som ledde till en performance-föreläsning med namnet ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer”. Vi bestämde oss för att föreställningen skulle handla mycket om hennes mamma, hennes biologiska mamma som hade berövats en dotter, en mamma som hon vet mycket lite om och som hon trodde att hon därför inte kunde prata om. Vi gör teater, sa jag till Madeleine, vi kan prata om vad vi vill. På premiären kom det adopterade från hela Sverige, bland annat två från den nystartade föreningen Chileadoptioner. Det ledde mig till min andra pjäs om adoptioner – ”Sammanflätade”.
Förra hösten på Dramaten stod Veronica, 50 år, chef för en psykiatriavdelning i Stockholm, adopterad till Sverige från Chile, hitkommen när hon var nästan fyra år, på scen. Jag, med pappa från Chile, hitkommen när jag var nästan fyra år, stod med henne på scen.
Veronica stals från det barnhem där hon tillbringade veckorna och där hennes mamma hämtade henne på helgerna. Madeleine gavs bort av sin mormor som ville rädda sin dotter från skammen att vara ensam mamma, men ångrade sig – så Madeleines mamma ställde sig utanför barnhemmet där hon fanns och bad om att få tillbaka henne. Tyvärr, blev svaret, hon finns härinne men ska adopteras till Sverige.
Just ordet oegentligheter använde vi i pjäsen. För det är ett ord på byråkratsvenska som döljer kriminella aktiviteter, smärta och sorg. En av föreställningskvällarna var de som jobbade med den statliga adoptionsutredningen där som publik. Vi höll andan när de kom fram efter föreställningen. Tänk att vi på Dramaten, Sveriges nationalscen, lyckats få dit utredningen. Konst spelar roll. Vittnesmål spelar roll.
Vi är en liten droppe i havet av röster om stulna barn, om mammor som efter påtryckningar har lämnat bort barn, om barn som växer upp och tror att det som står i adoptionsbrevet är sant men under livet upptäcker att ingenting av det de vet om sig själva stämmer.
Det återstår månader till att utredningen ska läggas fram. De som har läckt uppgifterna om ett eventuellt förbud vill förmodligen skapa debatt och påtryckningar för att de ska ändra sig. Det är starka krafter som är i rörelse, samtidigt som historien, förr eller senare, kommer att döma adoptionsindustrin som den människohandel den är.
För övrigt … hoppas jag att protesterna mot Israels krig eskalerar.
