Många kvinnor skäms över att något så ytligt och obetydligt som utseende; våra kroppar och ansikten, vårt hår och vår hud, våra naglar och tänder spelar så stor roll i våra liv som det faktiskt gör. All lögn och spelad obryddhet, all skuld och allt hånfullt löje som omger skönhetsfrågan skvallrar om allt annat än obetydlighet. Snarare än att var och en på sin kant är exceptionellt ytlig, ful, otillräcklig eller neurotiskt fixerad finns ett intimt samband mellan kvinnlig frigörelse och frågan om kvinnlig skönhet. Ändå är den feministiska diskussionen på området död. Varför är det så svårt och hopplöst ute att tala om skönhetsideal?

Vi matar unga kvinnor med glättiga budskap om att de kan göra vad de vill och att de är vackra som de är. Vi säger att alla är unika och att man ska älska sig själv. Vi hyllar ”normbrytare” och kroppsaktivism. Samtidigt går utvecklingen i skönhetsindustrin i rasande takt och mycket av ”normbrytandet” verkar handla om att män också kan ha smink eller att tjocka också kan objektifieras. Porrindustrin fortsätter omsätta fantasisummor årligen. Ätstörningarna ökar tillsammans med det nyare ”ortorexi”; sjuklig besatthet av hälsa, kost och träning.

Jag har vänner med fillers, vänner som gjort fettsugningar och ansiktsplastik, som transplanterat eller lasrat bort hår. Ytterligare fler gör fejknaglar, vaxar sig, bleker tänder och gör syrabehandlingar regelbundet. Det tar tid, arbete och pengar. Vanliga kvinnor gör idag sånt som tidigare var reserverat för kändisar och porrstjärnor och ständigt kommer nya ingrepp och praktiker.

Länge var det lite illa sett i feministiska kretsar att inte stå emot. Jag har gamla punkarpolare som fortfarande inte vågar varken smink eller klänning. Ibland har jag anklagat dem för att förakta det feminina. Min syster kan avundas mina läppstift och djupa urringningar. Själv känner hon sig löjlig, som att hon ”tror hon är snygg”. I vanlig ordning är det omöjligt att göra rätt. Feminismen har aldrig riktigt hittat vägen där vi inte själva måste statuera politiska exempel, men samtidigt gör motstånd. Vi kan förstås fördöma patriarkala praktiker utan att fördöma den som påverkas av dem. Det är ju vi. Vad gick förlorat när vi tvättade bort stämpeln på feminister som fula, manhaftiga och håriga?

Huvudtesen i Naomi Wolfs klassiker ”The beauty myth” är att dagens skönhetsideal är det patriarkala svaret på andra vågens segrar. Den lyckliga hemmafrun ersattes med den unga modellen, vi vann sexuella friheter som genast begränsades av porren och när hushållskonsumtionen gick ner exploderade istället marknaden för skönhetsprodukter. De bojor som bröts ersattes med nya som tjänar samma syfte: att hålla kvinnor nere. Så kan man förstå att skönhetshetsen hårdnat och att det inte främst handlar om ökad ytlighet hos allt friare kvinnor, utan om en backlash, en kontring av systemet.

Dagens mainstreamfeminism är så urtvättat ultraliberal att ingen ens reagerar på hur en industri som lever av kvinnors självhat marknadsför sig med slogans om att unna sig, älska sig och sköta om sig. Feministiska profiler ger hudvårdstips och kosmetikföretag hyllas av och ”backar kvinnostrejk” på Instagram. Feminism innebär inte längre ett självklart motstånd mot dem som profiterar på vår underordning. Frågan om självbestämmande och valfrihet har helt suddat ut maktanalysen.

Men det är svårt, för oss som lever här och nu kan skönheten vara nyckeln till att våga och få synas och höras. Till att faktiskt kunna gilla sig själv och kunna leva sitt liv. Skönhetssalonger har länge varit separatistiska rum där kvinnor kunnat mötas och många är de kvinnor som tjänar sitt levebröd där. Samtidigt går det inte att komma ifrån att idén om kvinnlig skönhet, om kvinnan som behagfullt objekt och i förlängningen mannens önskan att äga och erövra detta objekt, är central i patriarkatet och den måste bekämpas. Det står i vägen för friheten. Det är hög tid att feminismen gör återbesök i skönhetsfrågan.