Det har knappast undgått någon ens måttligt kulturintresserad person att Neneh Cherry precis har gett ut sin självbiografi. Simultant publicerad på engelska och svenska är ”Tusen trådar” mer än blott berättelsen om ett inspirerande konstnärskap och fascinerande liv. Den går också utmärkt att använda som en manual till multikulturalismens försvar och hur allt som är bra, progressivt och genuint viktigt – för att inte säga coolt – föds ur gränsöverskridande möten.
Eftersom jag förutsätter att en halvläst ”Tusen trådar” redan ligger på ditt nattduksbord så är det hög tid att planera fortsättningen och fördjupningen.
En nära vän till Cherry – och ständigt närvarande birollsinnehavare i ”Tusen trådar” – är den brittiska musikprofessorn och journalisten Vivien Goldman. När Neneh Cherry, knappt fyllda 16 år, inledde sin karriär med att flytta ihop med medlemmarna i punkbandet Slits i ett ockuperat hus i södra London var Goldman den som redan då i musikpressen beskrev det eklektiskt gränslösa musikuniversum Cherry hyfsat snart skulle personifiera.
Nu, bara några veckor efter Cherrys ”Tusen trådar”, publiceras Vivien Goldmans bästa texter i en 500-sidig samlingsvolym, ”Rebel Musix, Scribe on a Vibe”. Med undertiteln ”frontline adventures linking punk, reggae, afrobeat and jazz” sträcker den sig från 1975 hela vägen fram till i dag och utgör, på så oerhört många vis, en perfekt systerpublikation till Cherrys levnadsteckning.
Det är sällan fyrtio år gammal musikkritik framstår som modern. Oftast är det ganska plågsamt att läsa legendomsusade farbröder som Lester Bangs och Nick Kent i efterhand, mer så för varje år som flyr. Deras rock’n’roll-romantik har inte åldrats väl. Den radikala feministen Goldmans ”Rebel Musix, Scribe on a Vibe” har en diametralt motsatt effekt. Under läsningen brister jag gång på gång ut i små ”wow!” och ”insåg hon detta redan då?”.
Som bokens undertitel tydligt påvisar var hon så gott som ensam om att redan kring punkrörelsens födelse 1976 vara djupt bevandrad i jamaikansk musik, frijazz och funk. Medan hennes upphöjda manliga kolleger fortfarande mest drömde om att få supa med Keith Richards förklarade Goldman varför Fela Kuti var musikvärldens viktigaste artist och doktorerade i dub-reggae och p-funk.
Redan i 1980-talets början tar hon sig an frijazzpionjärer som Ornette Coleman och Nenehs styvfar Don Cherry med samma självklart lätta hand som hon just har handskats med The Sex Pistols.
Det känns verkligen – när jag ändå bara har hunnit lite mer än halvvägs genom ”Rebel Musix, Scribe on a Vibe” – som om det tog resten av den musikjournalistiska världen närmare fyra decennier att komma i kapp hennes så skarpt radikala blick i sina samtidsanalyser av konstens, och i synnerhet musikens, kraft att förena människor.
Nu 72 år gammal har Vivien Goldman, märkligt nog, förblivit underskattad och en smula förbisedd. Förhoppningsvis rättas detta till, åtminstone litegrann, med den här ganska underbara och smått obligatoriska boken.
För övrigt... vill jag gärna rekommendera London-septetten Kokorokos nya EP, ”Get the message”, som en högaktuell musikalisk illustration av det Vivien Goldman har försökt säga i ett halvt sekel.
