Häromveckan såg jag pjäsen Det här är min historia, en självbiografisk monolog av Fredrik ”Apollo” Asplund, om ett liv som spänt mellan Norrbotten, Värmland, balettskola i Sverige, danskarriär på New Yorks klubbar och engagemang och vänskap i Syrien precis innan revolten mot Assad inleddes.
Pjäsen fick mig att tänka på en rad saker, och berörde på ett rent personligt plan. En sak som sjönk in i efterhand, bortom allt hjärtskärande, älskvärt, dråpligt och omvälvande, var hur folk i Apollos väg var ömsom bra och ömsom värdelösa på att se honom, och hur han överkom misstänksamhet i nya sammanhang genom handling. Nu var pjäsen en högst individuell historia, men jag tänker att det finns en del saker som rörelser och aktivister bör ta till sig.
Det finns en fäbless för att kategorisera folk inom vänstern, och på visst sätt är den fäblessen grundläggande för att organisering av kamp ska vara möjlig, men också för att folk ska kunna alliera sig. Ett fackförbund vore till exempel omöjligt utan kategorierna löntagare och arbetsköpare och att se till gemensamma och motsatta intressen. Men alla kamper, framförallt de framgångsrika, kommer alltid attrahera fler än de som utsätts för förtryck i första hand. Solidaritet i sig förutsätter att vi kan se oss själva i andra och inte bara se till oss själva. I någon mening att vi överskrider både ”jag” och kategorier.
Jag kom att tänka på Frantz Fanons existentialism, och hur han föreställde sig att den manikeiska (svartvita) värld som kolonialismen skapade skulle upphävas. Genom att vi dömer folk utifrån deras handlingar. Världen idag är garanterat än mer präglad av gråskalor än den var på 1950-talet; i Mellanöstern till exempel finns nykolonialism av alla möjliga sorter som konkurrerar, och vilka som är över- och underordnade i samhället inte alltid självklart.
Frantz Fanon skulle nog ha avfärdat den individualistiska tanke som ofta hörs att man inte ”ska se” kön, ursprung eller sexualitet. (Skulle själv tillägga klass, även om tanken lätt hamnar snett om klass reduceras till identitet). Men jag tror Frantz Fanon även skulle vara lite frustrerad över hur snabba de som raljant kallas ”nyvänster” är att kategorisera, och hur sällan människor bedöms utifrån sina handlingar. Ofta görs (”typiskt”) ”vit”, ”cis”, ”medelklass”, ”hetero” etcetera till centralt snarare än hur någon agerar, vilket låser inte bara individer vid att aldrig accepteras, utan mindre sentimentalt, att vi får svårt att föreställa oss förändring. Frantz Fanon skulle säga: vi ska kategorisera så att vi sen kan döma folk just efter deras handlingar. Båda leden behövs; handlingar är inte likställda i förtryckande system.
På frantz Fanons tid var det nästintill riskfritt för en vit fransk kolonist att resa mellan den europeiska delen av huvudstaden och den arabiska delen Kasbah. På samma sätt var det för vita under apartheid; passlagarna gav en enorm rörelsefrihet åt vissa och försvårade organisering och rörelse enormt för andra. Det är övertydliga exempel, men även i vår samtid måste vi ändå se vilka olika förutsättningar folk har kopplat till identitet. Med en definition av feminism för män som reduceras till att bry sig om att ens dotter ska fredas när hon växer upp blir det helt enkelt omöjligt att döma feminismen utifrån gärningar. Med den definitionen vore de flesta män i Gamla testamentet, Eddan och Gudfadern feminister helt enkelt. Olika identitet ger olika position och olika handlingsutrymme i olika sammanhang, och därför måste vi döma folk utifrån vad de gör med sitt handlingsutrymme, inte utifrån ett önsketänk om att ”inte se” kön, färg och så vidare.
Vita sydafrikaner kämpade för ANC, vita judiska studenter gav USA:s medborgarrättsrörelse ett ovärderligt stöd, i juntans Argentina fanns det till och med officerare i flygvapnet som anslöt till kommunistiska celler mot regimen. Det kommer alltid finnas de som är relativt gynnade av ordningen materiellt, men som ändå vill omkullkasta den. De som direkt missgynnas av ordningen måste formulera hur de kan ansluta till kampen och ställa krav, inte göra det lätt och avfärda dem utifrån deras identitet.
På ett mellanmänskligt plan är det naturligt att förhålla sig skeptisk till engagemanget från de som inte delar villkor med en – de kan när som helst välja att sluta kämpa. Men på ett politiskt plan måste progressiva rörelser formulera hur folk kan bidra till kamp.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
