Krönika: Till er som ser bortom stämpeln

Jag blev fritidsledare i Alby när jag var 19 år gammal och det har varit det viktigaste jag gjort, och fortfarande gör, i mitt liv. Trots detta har jag många gånger hört människor kommentera saker i stil med: ”Det är väl inget riktigt jobb. Ni lirar väl bara pingis och säljer delicatobollar?” 

Vi gör mer. Som fritidsledare hamnar man i en nyckelposition i ungdomarnas liv. Man är varken lärare, eller förälder. Varken polis eller soc. Man är någonstans mittemellan en vän och en förebild.

Under mina nästan sex år i yrket har jag sett kollegor motivera ungdomar att börja plugga igen, att sluta röka, att träna, att hitta en meningsfullare fritid än att hänga i portar. Jag har sett kollegor göra underverk. Det kan vara så enkelt som att åka och bowla en kväll till att hjälpa dem att söka jobb, eller bara att sitta och lyssna när ingen annan gör det. 

När ungdomarna kommer in genom dörren ser vi varken stämplar, stigma, eller fördomar. Vi ser människor, och vi ger aldrig upp på dem. 

Visst, jag erkänner, det är tufft ibland. Det finns upp- och nedgångar. Men vi har lärt oss att allting utgår från behov. En ungdom som slåss, skriker eller vandaliserar är i grund och botten en ungdom som vill bli sedd eller hörd. Det vill alla människor.  

När Sverige brann i våras, så brann det inte i Alby. Jag vill inte påstå att vi på något sätt är besparade den misär, frustration och ilska över att ständigt bli trampade på som ledde till förortsrevolterna. Känslan och den verkligheten finns överallt i våra orter. Men en ungdom sa till mig, några månader efter, att han hade hopp och att han hade börjat plugga igen. Att han såg en framtid. Jag vill tro att det är en pusselbit till varför det inte brann i Alby. 

Hälsosamma fritidsgårdar med en medveten och hängiven personal kan göra skillnad. Vi kan kanalisera frustration genom att tro på
våra unga. Genom att se bortom
stämpeln. Men vi är akutläkare som lägger plåster över blödande sår utan att kunna stoppa förblödningen i grunden. 

Det är dags för Sverige att vakna upp och inse att vi inte bara behöver akutläkare. Vi är i behov av kirurger som öppnar upp och opererar på hela kroppen för att ens ha en möjlighet att skapa riktig förändring. 

Till alla fritidsledare där ute som ser den direkta effekten av sjukdomen. Till alla fritidsledare som kokar ihop mirakelkurer med knappa resurser. Till alla som jobbar med ungdomar på ett eller annat sätt. Ni som ser barn där andra ser skurkar med luvtröjor på: 

Tack.
Vi utför ett av de livsviktigaste jobben i vårt samhälle. 

Emma Dominguez är fritidsledare, aktiv i Megafonen och retorikstudent.