Nu för tiden blir allt lätt en uppvisning. Titta här så mycket pengar jag skänkt. Titta här vilken fin julklappshög det stora fina hotellet har ordnat till de fattiga barnen. Titta här på vårt företag, vi ger minsann inga julklappar till våra hårt arbetande arbetare, vi skänker pengar till mässlingsvaccin i stället. (Som om tanken inte slagit dem att man skulle kunna göra både och?)

Häromdagen, mitt under Musikhjälpen-veckan i P3, skrev en ensamstående mamma i en Facebook-grupp för loppisprylar att hon efterlyste begagnade leksaker som hon kunde ge sin femåring i julklapp. Hon skrev inte att hon var fattig och inte hade råd att köpa något, men det gick att läsa mellan raderna.

Svaren hon fick var deprimerande.

”Har en Barbie-bok, 100 kr”.

”Har lite gamla gosedjur, se bild, 50 kronor styck”.

”Ekohallen har billiga leksaker, åk dit!”.

Det är som att vi glömt bort att vi kan vara schysta, även när det inte pågår någon insamling i radion eller är någon gala på tv där man kan få sitt namn uppläst om man skänker tillräckligt mycket.

Men det kan vi. Det lågintensiva motståndet mot dem som tycker att folk borde skärpa sig, klippa sig, bli friska, skaffa sig ett jobb, göra rätt för sig, hålla sig på sin kant, prata svenska, jobba längre och tjäna mindre, som inte vill ge någon en andra chans och som ser ner på dem som någon gång misslyckats – det utgörs av kuratorer som peppar uppgivna tonåringar att söka till gymnasiet, av volontärer som jobbar ideellt på kvinnojourer, folkrörelser som ordnar språkkaféer, av tanter som gömmer afghanska flyktingpojkar och, för den delen, av muslimska kvinnor som önskar hedniska kvinnor en god jul.

De riktiga hjältarna, i alla fall de som jag känner, de arbetar träget i tysthet – året om. Om de får sin lön i himlen är jag numera osäker på, men min eviga respekt har de i alla fall.

Så till alla dem, till dig som läst ETC Jönköping och till dig som inte äger något eget varuhus – jag önskar dig riktigt härliga helger och ett gott nytt, rättvist år!