Den senaste tiden har det pratats en del om frivillig barnlöshet. I den nyutkomna boken ”Ingens mamma” skriver tolv kvinnor om sitt val att förbli barnfria. Ett val som ständigt ifrågasätts. Normen är att bilda familj. Från det att du som kvinna passerar trettio förväntas din tillvaro gå ut på att ha en plan på hur du ska föröka dig. Om du inte gör det är du skum. Då är något fel. Och du är med största sannolikhet olycklig. Jag har personligen aldrig känt av omgivningens påtryckningar, eftersom jag fick barn så pass tidigt. Och jag har nu, tre avkommor senare, oerhört svårt att förstå dem som frivilligt väljer ett liv utan barn. Men det är just därför jag tror att boken är så viktig. För det är inte helt lätt att förstå ett val som går utanför normen.

I flera år praktiserade jag frivillig jullöshet. Jag ville inte fira jul. Det fanns inget med julen som tilltalade mig. Jag tyckte inte om maten (var vegetarian), jag tyckte tomtar var otäcka, paket onödiga och att hänga i en för trång lägenhet med mor och vuxna bröder kändes inte lockande. Så jag hoppade av. Sa nej tack. En jul promenerade jag omkring ensam i London. Ett år flyttade jag från Malmö till Örebro på själva julafton. Och ett år gjorde jag… ingenting, tror jag. Något vanligt bara. Var hemma. Och det var en sådan oerhörd frihet! Jag kunde stå i mitt fönster och skratta åt det absurda med julen. Där ute sprang människor i affärer och stressade ihjäl sig för att uppnå julefrid. Och jag kände mig inte ledsen. Bara fri. Och nöjd. Men det provocerade. Inte min familj lika mycket som folk runt omkring. Ska du inte fira jul? Vad sorgligt! Har du en dysfunktionell familj? Jag blev hembjuden till ytligt bekantas familjer på julafton för att slippa sitta ensam. Jag blev tipsad om ställen där ensamma kunde komma samman och fira jul. Ja, jag blev oerhört ifrågasatt och fick argumentera mig hes för min rätt att helt strunta i julen.

Naturligtvis finns det många som lider av ensamheten under julhelgen, liksom det finns många ofrivilligt barnlösa som mår fruktansvärt dåligt. Men jag tror att våra normer gör att vi ibland missriktar vår omtanke och vårt medlidande. Att tycka synd om någon får sällan en person att må bättre, tvärtom. Det blir en bekräftelse på ett utanförskap, ett misslyckande, en misstanke om att någonting med dig är fel.

Så samtidigt som vi skickar en tanke till alla ensamma och alla barnlösa på julaftons kväll så kan vi också ägna en kritisk tanke åt våra normer. Det tänker jag göra. Sedan ska jag ta en knäck till och se på barnens hysteriskt tindrande ögon i julgranens sken. För när jag köpte normen med familjebildning så fick jag julfirandet på köpet. Och det känns faktiskt rätt okej.