En tung doft av prinskorv och bacon fyller matsalen. Klockan är 06.30, solen stiger sakta över Hudiksvall och 23 kraftiga karlar kastar sig över hotellfrukosten. Äggröra. Köttbullar. Salami. Under tystnad äter de sin animaliska föda innan de ger sig ut i världen för att bygga stora saker, köra långa bilar eller klättra på branta tak.
Jag och Åsa iakttar dem från vårt bord. Som vanligt verkar vi vara de enda kvinnorna på hotellet, två mammor på teaterturné alldeles för många mil från barnen. Men vilka är alla dessa män? De dyker upp i mängder, år efter år, i det parallella universum som existerar längs vägarna. En värld bestående av korv och kaffe i dieseldoft och lysrörsljus. En tillvaro fylld av långa hotellkorridorer och snarlika rum, rum som främmande kvinnor städar. Ett liv fyllt av – längtan?
Visst måste det väl vara så? Visst måste väl dessa män vara pappor och visst måste väl dessa pappor längta? Eller vet de inget annat än detta liv i arbetets tjänst? Har familjen vant sig vid att vara utan pappa? Är han bara i vägen då han kommer hem och stapplar in i hushållssysslorna? Är han enbart ett festligt inslag i barnens helg, och aldrig en del av deras vardag?
Vi är på turné med föreställningen ”Stures nya jacka” – en pjäs om genus för lågstadiet – och i dag spelar vi på kulturhuset Glada Hudik. Tre kraftkarlar hjälper oss i ottan med att bära upp scenografin till andra våningen. En städerska, kvinna, ursäktar sig och glider omärkligt ut ur rummet då vi stiger in. Som teaterarbetare i en fri grupp rör vi oss ständigt mellan två världar – låt oss för skojs skull kalla dem något så provocerande som Mars och Venus. Tidigt på morgnarna befinner vi oss alltså på planeten Mars. Där gäller det för oss flickor att vinna respekt hos marsianernas vaktmästare och bärhjälpar. Det gäller att backa snyggt och självsäkert med turnébussen, bära tunga lådor med oberörd min, snacka 3-fas och dimmer och snabbt kasta oss över sladdar och kopplingar innan marsianernas vilja att hjälpa en tjej med teknik trasslar till vår ordning.
Några timmar senare, när vi byggt färdigt och föreställningen kan börja, då förflyttas vi med ljusets hastighet till planeten Venus. Alla yngre barn går nämligen i förskola och skola på Venus. I princip alla vuxna som tillsammans med barnen ser vår föreställning kommer från Venus. Och barnen, vår publik, svävar ännu fritt i rymden i sina rosa glittertröjor och svarta actionkepsar och söker förvirrat efter någonstans att landa. Deras kläder, som föräldrarna köpt, säger en sak. Deras munnar säger en annan. De säger: Det finns inte tjejigt och killigt! De säger: Killar får också gilla rosa! De säger: Alla är lika och får göra samma saker! Och vi håller med dem från scen. Vi leker med könsroller, visar på det absurda och frågar oss: Är det så viktigt att kvinnor och män är olika? Barnen svarar spontant nej. Men de krockar med sin egen vardag. De kommer hem till sina trötta dubbelarbetande mammor och -frågar: När kommer pappa hem? Till helgen, svarar mamma från diskhon. Han måste bara bygga något stort och oerhört viktigt på planeten Mars, sen kommer han!
Och själv är jag nog lika förvirrad som barnen. Jag slits mellan livet på vägarna, viljan att spela viktig teater för landets alla barn – och en stark längtan hem till mina egna.
