Där ute tycks världen stå i brand men i mitt krympta perspektiv ser jag mest flugan mot fönstret. Jag väljer att titta bort för att i stället lägga kraft på ryggkotan som fick sig en smäll när jag blev påkörd av en cykel i Toscana för ett par år sedan. Jag väljer att traska runt i min egen aska bland gammal skåpmat och döda ting. Och så kommer tvivlet. Inga jobb i sikte. Inga spännande rörelser vid horisonten, inga spelningar, inga roliga uppdrag bara mina egna projekt som tycks stå med tömda depåer för gott. Allt är tyst. Telefonen tiger. Min ålder dränerar också intresset tänker jag nog. Jag fyller 60 i sommar. Jag är en gammal grånad stöt. Och nu är jag rätt övertygad om att jag är övergiven. Nu är jag säker på att det som från början möjligen var självvalt inte är det. Kanske är det här det tar slut på riktigt. Mina vänner har börjat tala om pension. Jag brukar säga att jag kommer att jobba tills det svartnar. Jag skulle gå i pension från själva livet om jag slutade skriva texter, låtar och annat som förgyller mina dagar. Jag tror att jag skulle dö tämligen omgående. Frågan kvarstår. Är januari ett symptom eller en semester?

Och så händer det som hittills alltid har hänt. Telefonen ringer eller det plingar till i inkorgen. Muntra rosenkindade människor från stora världen pockar på uppmärksamhet. Långsamt måste jag ställa om till ett aktivt liv igen. Jag får uppdrag av olika sort och längd. Jag finns. Och bara några dagar efter det som kändes som den totala kollapsen står jag med en full kalender långt in i hösten. Jag har blivit anställd på 20 procent i ett spännande kulturprojekt. Jag ska ut med en föreställning om alkohol tillsammans med en skådespelerska i vår. En handfull spelningar är inbokade. Jag ska ha en utställning i april på Lidingö tillsammans med en god vän.  Och en annan utställning med en annan god vän i augusti.  Det finns hopp och allt är som vanligt. Jag är och förblir en sällskapssjuk eremit. Vi ses.