Du väntar vid busshållplatsen en mörk vardagskväll, det snålblåser, regnar och vinden slet just sönder ditt paraply. När du steg snett vid en pöl skvätte isvatten in i högerskon. Bussen är en kvart försenad och det är för långt att gå till fots.
Du väntar på din allra bästa vän som är på väg. Ett sms berättar att vännen kommer först om en kvart. Du gläds åt att ni snart ska ses och tänker på när ni träffades första gången.
Din älskade har följt dig till stationen. Ni kommer att vara ifrån varandra länge och står och håller om varandra. Högtalaren meddelar att tåget är en kvart försenat.
Vad betyder 15 minuter av just din tid?
Den första frågan är förstås: Varför ska man ens tänka på det? Vem vill veta det?
Livet pågår, och kan mätas i tid. Ofta mäter vi från födelsen: 11 timmar gammal, 6 veckor, 19 månader, 23 år, 90 plus… Men ingen mäter sitt liv i kvartar. Och en kvart är inte en kvart. Tiden i tandläkarstolen och tiden när jag ser in i min älskades ögon har mycket litet med varandra att göra.
När viktiga samhällsbeslut ska fattas görs försök att både mäta och värdera människors tid. Ofta rör det trafik: hur mycket väntetid orsakar sena tåg, inställda bussar och trafikköer? Hur många minuters restid sparar en tågtunnel, en vägbro eller justerade trafikljus? När så kortare restid ska vägas mot kostnad för förändring kommer frågan upp: Vad är den sparade tiden eller väntetiden värd?
Det är nu kvartarna kommer in. Går det att lägga samman olika människors tid till en summa? 12 människor väntar på en sen buss i 15 minuter – det blir 3 timmar. Men hur ska man förstå dessa 3 timmar? Om en människa får vänta i 3 timmar, 3 människor i en timme och 12 i en kvart – blir det lika mycket väntan? Är 30 minuters väntan för en människa dubbelt så illa som 15 minuters väntan för samma människa?
Och om en snabbare tågtransport gör att 240 människor kommer fram 20 minuter tidigare – så sparas sammanlagt 80 timmar. Två hela arbetsveckor… Men det är 20 minuter för var och en. Finns de där 80 timmarna? Var?
Det här är svårt nog, hur man än ser på det. Men när sedan pengar ska kopplas ihop med tiden blir det etter värre. Vilket timpris ska sättas?
Det finns olika metoder att värdera tid i pengar, metoder som har stötts och blötts i årtionden. En är att utgå ifrån vad varje människa hade gjort i stället med tiden, om hen inte väntat. Om värdet beräknas till vad människan samma tid hade tjänat på sitt betalda arbete så blir väntetid för barn, pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa gratis. Beräkningen utgår, genom valet av metod, från att de inte skulle ha gjort någonting av värde alls. Väntetiden blir också mer dyrbar för högavlönade än för den som har lägre lön, och inbyggt i metoden blir att det är viktigare att högavlönade kommer fram i tid.
Om man delar upp väntetiden på kvinnor och män så blir mäns väntetid mer värdefull än kvinnors, eftersom det finns både inkomstskillnader och löneskillnader som hänger samman med kön, och män som grupp tjänar mer än kvinnor som grupp.
En annan mätmetod är att fråga vad de resande vore villiga att betala för att slippa vänta. Då blir inkomstskillnader betydelsefulla för resultaten. Den som har mycket pengar säger sig nästan alltid vara villig att betala mer. Men den hypotetiska undersökningsfrågan är försåtlig; betalningsvilja och betalningsförmåga hänger ihop.
Går det ens att svara: ”Jag skulle vilja betala jättemycket, men jag skulle aldrig ha råd?” Indirekt stöder metoden uppfattningen att den som har ont om pengar i stället skulle ha gott om tid. Men så är det inte alls. Med pengar kan tidssparande möjligheter köpas, medan den som vänder på slantarna får koka långkok och gå till fots.
Båda dessa sätt att räkna säger att den som är förvärvsarbetande har företräde framför den som inte har det, att den som har gott om pengar är viktigare än den som inte har det. Arbetslivets ojämlikheter följer med in i grunderna för samhällsbeslut.
Marknaden för betalt arbete är en grundläggande förutsättning för vårt samhälle. Det går inte att bortse från den. Men som norm för livet är den farlig. Den är skenbart neutral, men i samhällsberäkningar riskerar den att krympa utrymmet att vara medmänniska
Kärleken, sorgen, den första vårblomman, katten i knäet, vännens glada blick, fågelsången. De kan inte överlåtas, och rätten till dem är varje människas. Minut för minut, kvart för kvart, liv för liv.
