I nästa andetag berättar hon om en tesil hon just köpt i form av en sjöko i plast, hennes två nya tracksuits i velour och en form som man kan göra risbollar formade som pandaansikten med. Jag brukar låta sånt passera, tänka att det inte hjälper att peka finger, ge människor dåligt samvete.
Men då och då förstår jag inte meningen med att nicka och säga ”åh vad gulligt!” Om det nu inte hjälper att skuldbelägga, hur ska det hjälpa att inte ifrågasätta? Så jag frågar, med ord inlindade i silke, hur hon tänker om det hon just sa, och hur det står i kontrast till vad vi just pratade om. Hon rycker på axlarna, svarar att hon tror det är bättre att inse att man är en hycklare än att inte göra det.
Det tror inte jag. Jag tror inte att det är bättre att fullt medvetet handla mot sin övertygelse, än att göra det i blindo. Något jag märkt på sistone är att folk gillar att klaga, men inte att handla. Kanske särskilt sen jag fyllde 26, och dörren till alla ungdomsorganisationer där jag tidigare rört mig slog igen. Där fanns det kämpaglöd, civilkurage, en känsla av plikt att förändra det man tycker är fel. Vuxenvärlden jag klev in i är stel, passiv, stagnerad. All handling ses som stora åtaganden, och man har ju så mycket med sitt.
Man vet vad som är rätt, men det faller en inte in att göra det. ”Jag var också vegetarian när jag var i din ålder, men sen blir man ju äldre” är något jag hör hela tiden. ”Vad fint att ni ungdomar bryr er! En annan är ju för gammal för sånt.” Det får mig att vilja gråta.
Med vuxen ålder kommer ansvar, har jag hört. Men jag ser det inte. Jag ser mest bekvämlighet och en ovilja att gunga båten, att kompromissa med sina behov och sin vilja. Att ta ansvar för sitt beteende och agera emot det man vet är fel verkar inte ingå i vuxenrollen. Kräver det mer än att klicka ”dela” eller ”gilla” görs det inte, och att läsa på ses som en aktiv handling. ”Jag försöker hålla mig underrättad” hör jag ofta. Vad spelar det för roll om du gör absolut ingenting av din kunskap? Hur hjälper det ett dyft att du ”blir bekymrad”?
Det har precis varit klimattoppmöte i Bonn. Enligt nya studier har vi 5 procent chans att klara två-gradersmålet vilket är vad Parisavtalet har dragit som gräns, men det mer sannolika scenariot är en ökning av medeltemperaturen på över tre grader. Det innebär en total katastrof. Det här händer på riktigt. Att inte agera är ett val, passivitet är en handling.
Ni kommer inte vara kvar när skiten träffar fläkten. Men det är vi. Ni som säger att era barn betyder allt för er, visa det. Sluta sucka uppgivet och fortsätta förstöra planeten de ska leva på 80, 90, 100 år till. Lägg en timma i veckan – en timma på något som gör skillnad, och vi skulle kunna åstadkomma så fruktansvärt mycket. Exempel på saker man kan göra, som kan göra skillnad med minimal ansträngning:
• Starta, dela, följ upp en namninsamling: 30 minuter.
• Be biblioteket bjuda in en inspirerande författare: 3 minuter.
• Gå med i en förening …
• Och volontära för den: 1 timma/vecka.
• Ta reda på vad i ditt liv som har störst klimatpåverkan, exempelvis via Svalna.se: 10 minuter.
• Starta en bilpools/ägodelningsgrupp på Facebook: 1 minut.
•Eller en grupp för tips och inspiration för ett klimatsmartare liv: 1 min.
• Skriv en insändare/medborgarförslag: 10–30 minuter.
• Bjud in till knytisfika och spåna på idéer med andra: 1–2 timmar.
