Det säger Clara, huvudpersonen i Anna Dahlqvists roman ”Det är tropiska nätter nu”, när hon desperat försöker få omgivningen att inse klimatkatastrofens allvar. För ett par veckor sedan var det en abstrakt metafor för mig som är född 1980 och som blev medveten om min omvärld i takt med att kärnvapenhotet avtog. Men några dagar efter Rysslands invasion av Ukraina genomfors min kropp för första gången av en kärnvapenkrigets rädslovåg. 

Samtidigt kom förra veckan FN:s klimatpanels senaste rapport, som visar att fyra ekosystem – korallreven, Väst­antarktis, Arktis sommaris och Amazonas – är på randen till kollaps, vilket kan innebära oåterkalleliga effekter för livet på jorden. Kriget i Ukraina innebär, utöver lidandet och ett nytt säkerhetspolitiskt läge i Europa, att klimatkatastrofen åter hamnar i skuggan. Men måste det vara så?

Jag är en av många som lägger stor del av min tid på att söka uppdateringar om kriget. Informationsjakten kommer delvis ur en vilja att känna kontroll men kan tvärtom, som i Claras fall, leda till ökad ångest och handlingsförlamning. Om vi lade, säg, hälften av den tiden på att istället agera, eller att diskutera med andra hur vi bör agera, skulle ofantliga mängder tid frigöras. Tid som skulle räcka både för Ukraina och klimatet. Det tål att upprepas att fördelen med klimatkrisen är att det finns oändliga möjligheter att agera. Mejla en politiker, gå med i en organisation, sluta flyga och äta kött och berätta varför, ställ dig i vägen för bilar… Anna Dahlqvist säger i intervjun i veckans tidning att hon även överväger sabotage som metod: ”Att begå våld, inte mot människor utan mot fossil infrastruktur, kan vi inte rättfärdiga det utifrån hur det ser ut nu?” 

Trevlig helg!